Havet

sön 22 september, 2019 kl.14:26 | Inga kommentarer

Jag befinner mig på ett stort hav, i en storm, kämpande för att hålla mig ovanför ytan, letande efter solen bland alla mörka moln. Regnet piskande mot ansiktet och med ett hav som försöker dra ner mig , ner mig till djupet. Hela tiden med en ångest vars styrka varierar i samband med min och min storms relation. Till slut orkar jag inte, inte längre kämpa, jag vänder då mig ner, och sjunker ner, under ytan. Här är allt mörkt, här kan jag inte skratta, här kan jag inte le. Min ångest försvagas, allting tyst, värden försvinner, viljan dör. Men det är för tyst, jag känner mig kraftlös, jag tänker tillbaka på solen; hur den kändes, hur den värmde, och hur jag nu i och med mitt liv under ytan går miste om dess glädjefödande, trogivande och iögonfallande framträdande. Därför simmar jag upp med ångestfödande simtag, tar ett kraftigt andetag när jag möter ytan, ser de många mörka molnen, och känner i och med denna syn att min ångest och att min förtvivlan förvärras än mer. Jag vill ner, ner till djupet igen. Där är det mörkt. Där är det skönt. Men jag slås också av en längtan, en längtan till solen. En konflikt uppstår, en värmemätning sker. De brännande känslorna blir värre, mycket är kaos, jag vet varken ut eller in, men till slut bestämmer jag mig. Jag bestämmer för att stanna.

Inte veckan efter, och inte heller veckan därefter, kom tiden jag väntat på. Men till slut, till slut så minskade stormens kraft; molnen blev glesare, och där, där såg jag nu solen! Just då var min lycka mer än er lycka. Just då var jag glad, glad att jag stannade kvar. Utifrån detta berättande finner jag ingen ny kunskap om mitt liv. Jag kan inte sätta det i relation till något. Jag finner inget mer. Det är alltså tiden under ytan jag känner som depression, men jag finner det svårt att ta den ur sammanhanget och var således tvungen att även lägga till de andra sinnestillstånden som jämförande parametrar.

Comments are closed here.