Berättande

Vandraren och hans smärta

tor 27 februari, 2014 kl.10:43 | 9 kommentarer

Jag har för några minuter sedan gått av vid DSC_1270
busshållplatsen och går nu genom
stadsdelen Kronoparken som ligger här i Karlstad.
Det är i slutet av juli, och jag har egentligen ingen tanke med min promenad genom natten.
Vädret är ovanligt kallt, luften är frisk och helt utan vind. Till höger om mig ligger stadsdelens bibliotek, till vänster dess kyrka. De runda lamporna lyser halvgult mot vägen, och tillsammans med det friska klimatet, bildas en lugn och något
drömsk omgivning.
Jag går på en asfaltsväg, som längre fram förgrenar sig till vänster, höger och rakt fram.
Lite längre bort, framför mig, hör jag ett ljud;
det verkar vara en grupp av människor.
Nyfiket för jag mig själv närmare.DSC_1337

Vid tunneln där vägen förgrenar sig, väljer jag att
gå åt vänster, upp mot busshållplatsen. Då jag
kommer fram och kan se busshållplatsen,ser jag en
stor grupp av människor ovanför metallstaketet.
Där en flicka, troligen i 20-årsåldern; överviktig
med långt krulligt hår – verkar vara utom sig av
ilska och ångest.

Hon skriker svärord och rusar stundtals galet
fram. ”Jag har blivit våldtagen av min pappa, jag
har bevis på telefonen” – lyckas jag till slut
urskilja mellan svordomarna.
De andra i gruppen försöker mota
flickan upp mot husen, som ligger bakom busstationen.DSC_1342
Min puls ökar något och jag får ett lågt
adrenalinpåslag av att observera det våldsamma
och obskyra i situationen. Jag skulle kunna säga
att jag träffas av äckel och avsky, men några
sådana känslor kan jag inte urskilja. Snarare
upplever jag en trägen nyfikenhet, och drar mig
närmare gruppen för att bättre höra och se vad
som utspelas.

Då jag kommer fram till busstationen, är
gruppen med den ångestfyllda flickan cirka
5-10 meter ifrån mig, strax bakom busstationen.
Jag kan nu se att de alla är ungdomar,
runt 18-22 år kanske. Några som verkar vara
mindre benägna att sammansvetsa sig till gruppen,DSC_1221
befinner sig inne eller strax bredvid busstationen.
En av dem, en ung flicka som är smal och slank
och ser relativt bra ut, startar en konversation
med mig. Hon ursäktar sig för att jag får se det
som utspelar sig, och hon förklarar för mig att
tjejer kan bete sig konstigt när de druckit för att
de vill ha uppmärksamhet. ”Jasså” svarar jag.
Strax därefter säger hon: ”Våldtagen, vem skulle
vilja ha sex med henne”. Meningen avslutas
med ett osäkert skratt, kanske som en respons
av ett avvisande från mig och/eller gruppen.

Inne i busstationen sitter en kille och jämrar sig:
”detta är det sjukaste jag varit med om,
det sjukaste jag varit med om.”
Samtidigt skrattar han bortspelande och
skakar på huvudet, som om han försöker
undertrycka en ångestkänsla; i likhet med någon
som blir retad och som försöker skratta med
och bort det upplevt förolämpande. Hans vänner
frågar honom vem han varit med, och jag tyder
det som om att de vill veta vilka han haft sex
tillsammans med. Pojken pekar åt en flicka som
befinner sig några meter från busshållplatsen.
Och om jag förstår saken rätt nämner han också
flickan som påstår att hon blivit våldtagen.
Pojken får plötsligt syn på mig och skriker:
”Du är inte heller från Karlstad va?!”
Han går fram till mig och försöker starta en
konversation. Jag avvisar honom med min
fåordighet och jag drabbas inte av sympati
förens jag så här efteråt tror mig förstå hans
intentioner med det öppnade samtalet.
Han kanske såg mig som vuxen? Någon att tryggt
få konversera med - som en flykt från den ångest
han här upplevt. Hade jag gjort om det hela hade
jag kanske handlat annorlunda.

Till slut skingrar gruppen sig och jag bestämmerDSC_0912
mig för att ta bussen in till torget. Jag går på
bussen och sätter mig ganska långt fram, där det
finns fyra platser lediga. Utformade två och två,
mitt emot varandra. Två busshållplatser senare,
kommer tre flickor och sätter sig bredvid och
mittemot mig. En till höger om mig, en rakt
framför mig, och den tredje snett till höger
framför mig. Jag frågar om deras planer för
kvällen. De svarar att de ska in till en nattklubb.
Efter lite småprat frågar jag en av flickorna vad
hon annars sysselsätter sig med.
Flickan är blond, söt, i 25-årsåldern, med ett
snällt ansikte. Hon tittar hela tiden på mig utan
att flacka med blicken, något jag finner ovanligt
och en smula obehagligt. Hon säger att hon
studerar en humanistisk linje. Jag vet ganska
snart vilken fråga som kommer att komma
tillbaka, och som vanligt känner jag lite obehag
därav. Hon frågar: ”vad gör du själv då?”
Jag svarar att jag är sjukskriven efter en
diskbråcksoperation,och att jag just nu inte
gör någonting; vilket egentligen inte är helt sant.
Hon ser på mig med medlidsam och allvarlig
blick och en tystnad uppstår. Det ovanliga i
situationen är att hon hela tiden har stadig blick,
och att hon nämnvärt inte verkar påverkas av
det spända i situationen. Jag blir nervös, börjar
flacka med blicken och väljer ganska snart att
avbryta den obehagliga tystnaden. Jag klarar
inte av att se på henne, jag klarar inte av hennes
blick; det är som att hon ser under huden på mig.
Vi fortsätter konversationen; hon är hela tiden
finkänslig, medlidsam, och hon tar aldrig bort
blicken från mig. Jag däremot känner mig
fortsatt osäker men lyckas ändå framföra mig
själv på ett relativt bra sätt. Det råder dock ingen
tvekan om att hennes hanterande av situationen
överstiger mitt eget. Och med en smula mer
nyfikenhet och kanske med lite mindre sympati,
så hade hennes handlande varit perfekt.
Tänkt som om det är något jag kan bestämma.

Den upplevda tiden går fort och strax anländer
bussen till torget. Jag önskar flickorna en trevlig
kväll, och de gör detsamma till mig. Strax därefter
ångrar jag mitt avslut: att jag inte bad om den
söta flickans namn eller telefonnummer, att jag
inte följde dem till nattklubben. Jag var nog för
rädd, för upplevt medveten om chanserna till
svar dagen efter då jag pressat mig till att ringa
från min telefon. Jag minns att jag till och med
vid ett senare tillfälle, försökt hitta flickan
genom att söka på den utbildning hon nämnt
via internet.

Då jag stiger av bussen sätter jag mig lite avsides
och betraktar alla de människor som här är i
rörelse. Jag ser en man med långt grått hår,
halvslitna kläder och sargat ansikte. Han går
vinglandes med en gammal damcykel, på dess
styre hänger en systemkasse. Han får syn på
några flickor längre bort, och för sig ostabilt dit,
som om han hela tiden kämpar för att hålla sig
själv stående och sin cykel i balans. När han
sätter sig bredvid flickorna säger en av dem
genast med bestämd röst: ” Du kan gå och ragga
på någon annan”! ”Jag raggar inte, jag bara
pratar” – svarar mannen, som om han genast
blivit lite nyktrare och nu vill försvara sitt
beteende. En scen som jag förut sett utspelades
i liknande situationer. Jag undrar om denna
mans handlande styrs av lust? Bakom dem, nära
busshållplatsen till höger om torget,
står en utländsk kille. Kortklippt i 20-årsåldern,
smal och synligen vältränad. Han frågar några
flickor om vart bussen går. De är inte sena med
att förstå hans intentioner med frågan och svarar
kort samtidigt som de har ett avvisande
kroppsspråk. Konversationen avslutas. Jag antar
att hans nervositet och det upplevt obehagliga
av kvinnornas kroppsspråk, blev för mycket för
att han skulle pressa sig till en annan fråga.
I en ytlig observation är det inte svårt att se
vilket kön som här har övertaget – vilka som
utnyttjat vilka. Men längre ned på ytan står det
mer jämställt till; en kvinna lider nämligen
mycket mer av ett avvisande av en man
än tvärtom.

Jag bestämmer mig för att gå en liten promenad,DSC_0546
och när jag kommer tillbaka till torget, runt 2-3
någon gång; har himmelen blivit märkbart
ljusare, och tillsammans med de vita
gatlamporna och de till topparna runda och
gröna träden, bildas en relativt hemtrevlig
atmosfär. Människorna har här samlats
runtomkring den svagt sjudande fontänen som
befinner sig i syddelen av torget,
och jag får titt som tätt nyfikna blickar riktade
gentemot mig när jag tar kort. Antar att någon
ilsken blick också förekommer. På en av de
fyra bänkar som är utplaserade i hörnen av
torget sitter en skock med människor.
De håller alla om varandra, och jag misstänker
att de tröstar den belägna andra killen tillgg
höger; mycket eftersom gruppen runtomkring
honom riktar sig gentemot hans håll.
På bänken åt vänster sitter en pojke/man
med händerna i ansiktet. Undrar om han är
fördärvad av att ännu en gång misslyckats med
att tillfredsställa sin lust? Jag börjar avlägsna mig
från platsen och strax därefter tag jag bussen
åter hem igen.

Här kommer senare en analys av ovanstående
sammanfattande text av upplevda händelser
under nattliga bussturer att presenteras.