Sanning, objektivitet, språk (Del 1)

mån 10 oktober, 2016 kl.20:10 | Inga kommentarer

Grupp, uppbyggnad, språk

Tankar om det matematiska språket och dess sanning, så som matematiken framför den, är den sanningen som vi först skall använda oss av. Att då följande exempel kan ge upphov till en vidare tankegång, kan kanske vara möjlig?

Låt säga att vi har ett matematiskt system, med vederlagda värden på talen inuti i den. På en ö i världen någonstans lär sig en grupp människor matematik, där talen i sig har annorlunda värden. 2 står där för 9, 8 för 6, med mera. De provideras med verktyg, kunskap och material för tekniska konstruktioner; med ett matematiskt system, där värdet på siffrorna skiljer sig åt gentemot de som vi i resterande delar av världen använder. Efter en viss tid får gruppen återkomma till världen, och får i uppdrag att bygga en konstruktion med detta matematiska system, med de värden vi övriga i världen har. Detta sker utan en omvärdering av språket; människorna kommer alltså läsa av ritningen så som de lärt sig, med de vederlagda värden på siffrorna de lärt sig. Konstruktionen kommer således att bli felaktig. I detta exempel uppkommer känslan att en liknande produkt, som den vi skapat – att chanserna finns att den kan skapas med ett annorlunda språk. Men att språket självt framför en skillnad i skapandet av det vi får känslan av att vara lika. Följdfrågan blir då: vad är likheterna och skillnaderna mellan produkterna som vi får känslan av att kunna skapa med olika språk?

Låt då säga att gruppen får en anpassad ritning, med systemet de använder, till att konstruera en konstruktion som visuellet kommer att se exakt likadan ut som en redan färdigställd konstruktion i samhället utanför gruppen. Efter färdigställandet av konstruktionen ställs den bredvid den, i samhället byggda konstruktionen; mekanikerna bakom verken förs dit, och de får observera det färdigställda på avstånd. De två grupperna kommer inte att se någon skillnad på konstruktionerna; de vet inte vilken de byggt och de vet inte vilken den andra gruppen byggt. De är rent visuellt lika. Oförmågan att separera dem bevisar detta. Grupperna får i uppdrag att tänka igenom skapandeprocessen och diskutera denna process med varandra grupperna emellan. Detta observeras, och man märker att olikheten, mellan språk och mått finns där – de olika grupperna tänker på objektet olika. Således har olikheten i språket, förändrat hur vi relaterar visuellt till ett objekt. Så gemensamheterna mellan grupperna, individmässigt; där är denna relation så pass lika att en diskussion underlättas.

Grupper emellan:

Likheter – det visuella, att båda grupperna inte kan se någon skillnad på objekten.

Olikheter – hur vi relaterar till det visuella på grund av det matematiska systemet.

Ger upphov till – omöjligt att särskilja de två olika objekten från varandra visuellt.

Omöjligt till samarbete på grund av frånvaron av en gemensam syn på konstruktionen av objektet i fråga. Sammanfattning: Att grupperna kan använda sig av båda konstruktionerna (fastän de är uppbyggda av olika språk), om de låt säga vill reparera en av dem, finner jag intressant. Alltså, konstruktionernas färdigställda-resultat, ger upphov till en visuell likhet, vilket ger upphov till att grupperna kan fortsätta konstruera på dessa objekt, oavsett uppbyggt system. Dock påverkar själva uppbyggnaden – konstruerandet i sig, hur grupperna relaterar till detta upplevda objekt, således finns det inte tillräckligt med gemensamheter för att de till en början skall förstå varandra, även då om en omvärdering av språket (vilket troligen skulle vara ganska lättlöst) skulle kunna ge upphov till detta. Min slutsats i frågan är, att det inte går att särskilja objektet från språket, utan att de faktiskt är en och samma, på grund av att de alltid relaterar till en betraktare. Detta trots, att den visuella delen kan ge upphov till att vi kan missta något som vi känner till om något annat. Den uppgjorda gemensamheten, som vi ofta identifierar som sanning; den finns alltså förutsättningar att använda en annan gemensamhet för att skapa något som ej går att särskilja visuellt från skapelsen av den tidigare gemensamheten. En slutsats är dragen, fler bevis behöver hittas för att stärka den, och ett frågetecken kvarstår, ett bevis som kanske kan förändra. Nämligen detta: På vilket sätt ger den visuella likheten, som ger upphov till att grupperna inte kan särskilja objekten – en påverkan av det vi ser som sanning och objektivitet, och hur ser den objektiva sanningen ut, för den enskilda individen, bortom gruppen.

 

Metafysiska tankar

Visuell likhet, logik – sanning och möjligheter

Denna visuella likhet, vad är dess grund? Det matematiska systemet jag framförde; dess förändring och påverkan av tanken, dess förändring av värdet hos det matematiska talet -gav som exemplet visade en, i alla fall till en början, oförmåga till kommunikation och också till en viss särskiljande i tanken själv. När slutresultatet var färdigställt, men med två olika språk, syntes dock ett objekt som till synes saknade olikheter. Min första tanke om en anledning till denna likhet var att, matematiken, som ett objektseende; alltså där själva objekten själv, 2: 11, 3:111, 5:11111, fortfarande fanns kvar som en likhet i de uträkningar som gett upphov till resultatet. Dock så var fortfarande den sammanfattande uppleveslen annorlunda på grund av ändringen av de representerande objektseendes värden. Jag började då fundera på om det finns en tanke som kan ge upphov till, precis som förut, ett exempel som destrukterar eller sätter tanken på dessa värdens absolutister språk i tvivel.

Frågan om de separerbara objekten? I bilden används det vi ser som 3 objekt, går det att se dessa som något annorlunda. Om man tillexempel Ser ett medellångt objekt som 11, ett stort objekt som 1 och ett litet som 111. Att sätta ett värde oavsett dess antal, utan att snarare sätta detta värde i relation till något annorlunda; men samtidigt att behålla likheten – är det möjligt? Jag kommer att senare analysera denna fråga än mer.

 

Visuell likhet-logik, sanning...

Sammanfattning

Det är möjligt att beskriva matematiken från olika språk från (kanske även på ett annat sätt än värden själv), som kan ge upphov till en likhet i det beskrivna, grupper emellan – och som kan ge upphov till en gemensam kommunikation. Att påstå att de framförda objekten i fråga är lika, tror jag dock är en illusion. De skiljer sig åt i vårt språk att beskriva dem – således är det olika, inte bara gruppmässigt, men framförallt individmässigt. Det kvarstående frågetecknet, och det uteblivna svaret, har uppkommit tidigare i texten och ännu ej analyserats fullt ut. Från det andra materialet och tankarna som gett upphov till denna finns möjligheterna till en slags sammanfattning.

Fortsättning till del 2

Kommentera