Alster, del 2

lör 09 november, 2013 kl.13:38 | 5 kommentarer

DSC_1807DSC_1778DSC_0089DSC_1697DSC_0042 DSC_0061DSC_1789 DSC_1766DSC_0101

 

Från vårens första varma sol, värmdes ängen upp till liv;
upp från vinterns långa dvala,
från vila in i sällsamt liv.

Och i den sena dagen och i den friska luften,
mellan de kala träden, sken vårens strålar ned:
Speglandes i vattendroppar, mellan gräsets svajande,
ned till kullars gröna mossa – solens strålars skådespel.

Längre ned i dalen, längst den lugna ån,
de kala träden stiger, stiger högt mot himlens moln.

I öst står träd och snår, här bildas snäva stigar,
mellan träsk och skog, här lyser solen varsamt.

Dunkel. Mörker. Skog.
I träsket lyser isen, av solens svaga sken,
så drömskt så sällsamt vackert.
Solen. Vatten. Skådespel.

Åter kom jag alltså hit, till vårens ovan nämnda nejd.
Den sorg som jag här en gång känt, den kärlekslust som ej besvarats,
sällan slog den åter ner, mellan själ och vårens spel.
Sällan förde den mig bort, till ångest, mörker – solens avbrott.

 

Jag började tänka på meningen med mitt lidande, min poesi, tiden som jag ägnat åt denna plats och bilderna som jag här tagit. Jag trodde mig snart förstå att dessa tankar inte var något annat än ett skydd till känslan av meningens frånvaro, och att jag ensam stod som försvarare till mitt liv. Jag gjorde alltså ett försök att skapa mening av det många gånger upplevt meningslösa. Att säga ja och nej, att värdera värden, få en känsla av vem jag vill vara och vem jag håller på att bli, blev mitt första steg.
Meningen med det jag skriver är således ett sätt till att bygga upp ett liv. Jag tror de flesta av oss gör något liknande, vi försöker stänga gapet av oförståelse. Alltid med påtryck av omgivning. Ofta i form av karriär, idrott och intressen, men också med vetenskap och religion. Där själva tidsockupationen, viljan till att upphöja det man gjort och de egna besluten, tryck från samhälle och auktoriteter, hindrar oss att kritisera det vi sysselsätter oss med.
Att skapa mening med något så absurt som en sjukdom hör till ovanligheten. Ofta vill vi inte veta av den; vi flyr från smärtan, tanken på dess permanens gör oss så illamående att vi knappast tillåter den.
Men vad händer då individ och sjukdom, då existens och sjukdom tillbringat så lång tid tillsammans att de ej längre är separerbara från varandra. Vad händer då en man blir instängd i ett tomt rum, ett rum utan fönster som saknar utgång; med endast en penna till hands.

Detta är den historien…

5 kommentarer

  • Frida skriver:

    Jag hoppas så på din återhämtning och att den andra delen, delen om att leva, blir stark och kan övervinna kampen mot den andra. Den har vunnit förut som du så fantastiskt skildrar. Fantastiska bilder! Du är en konstnär.

  • Malin skriver:

    ‘Vackert, lyriskt

  • Anna-Lena skriver:

    Bilder och texter berör. Otroligt fina bilder.

    • Gabi skriver:

      Everything posted made a bunch of sense. However, think about this, suspope you were to create a killer headline? I am not suggesting your content isn’t good, but suspope you added a headline that makes people want more? I mean Contact | Green DIY Energy Connection is a little vanilla. You might glance at Yahoo’s home page and note how they create article headlines to grab viewers to click. You might add a related video or a picture or two to get readers excited about everything’ve written. Just my opinion, it might bring your posts a little livelier.

  • Ingrid Johansson skriver:

    Hej Henrik. Du tar så otroligt fina bilder. Skriver texter som berör oss alla. Hoppas vi kan tillsammans åka ut i skogen och fotografera och fika som vi gjort tidigare. Moster Ingrid

Kommentera