Följ mig

mån 31 januari, 2000 kl.21:13 | Inga kommentarer

Vandraren och hans smärta – del 1 – meningen med hans smärta

I denna lilla text kommer jag försöka nå de mål jag satt upp för mig själv. Nedan följer historien om detta!

Den brännande iskalla sensation i min hud, den sträcker sig runt själen likt en musikalisk symfoni – vill inget annat än att dra mig djupt inuti. Musiken som detalj finns där, och när jag med blekt ansikte går, så kan jag ej annan än nå, ur solens vackra själars strån; med vind i mitt hår, jag ensam här gå. Själen sparar detta sår, musiken likaså, det var som igår. Varje trappsteg jag tog, överlevnaden tack vare min stolthet som fanns där, som vanligt i mig själ jag var kär. Skuggiga gestalter från öst till väst, kände inte mitt vrål, utan såg en ensam man där gå.

I höger hand droppas silar och bränner en obehaglig känsla, något ångestskapande samt i själen så som den var förödande – därför likaså ond. Jag själv slåss och nekar denna fruktansvärda känsla, den sätter inte bara mig i brand, utan håller min hand. Min styrka och själ, hela mitt väsen vilar på detta ont. Men idag, då ångest är för stor, när den varnande djävulen står mig vid spel, gör jag allt för att få den vacker och i samband med mig hel.

Jag befinner mig på en lugn, något trång, men lugnande samt surrande parkeringsplats. Jag lägger mig på golvet, smärtan som inte är bra men just denna dag i ett lugnande jag. Jag tittar och känner av den mänskliga närvaron, som lugnat mig – får mig känna något tryckt, men tårarna inombords finns ändå där. Jag ler, jag hälsar, men finns inte där. Det surrande och svala gör mig lugnare, det skapar min vara. Då som ofta förr jag andas här trött, men slipper ensamheten hemma, ja här jag nästan dött. Men inte ensam alla fall. Att bli något ekar mitt kall!

Plötsligt går jag upp; känner en sällsam doft, njuter därav för den påverkar mitt avslappnande jag. Den surrar högt och doften gör mig trygg. Tillsammans med människorna och något ilande, något som ej kan sättas annat än något rött, fördärvligt och en äcklig brand, här går de gemensamma känslorna hand i hand.

Jag blir stel, lugn och besatt i ångest. Jag gör allt att den ska försvinna och jag drömmer och kämpar, slår och kivas med dig, Du är mitt jag – du är min förnekelse med min spänning – mitt kämpande därav. Jag önskar dig bort, jag slår dig hårt, men märker att jag mig själv slår. Här blir jag knappas hel.

Då jag tar tag i mina egna händer, känner dom lena, då jag ser på dem, finner jag dom perfekta. Jag reser mig upp, möts av lyset från min lampa, känner tårarna trampa, så som att de stiger mig ur min ömma hals som tröttas, och tillsammans med min värme, bildas en dans – dansen som aldrig fall i valls. Jag går ut på min trappa och häver mig långsamt ner, ber till någon som inte är här – finns inte mer. Väl ute från detta vemodiga, krampaktiga; färdas illa beteende och bejakande. Ser jag månen till min tröst. Utanför min lägenhet är allt halt, jag finner tröst av en tro, att jag ska finna tröst, ja, till och med få hjälp med mina brinnande smärtor. Det är svårt att såhär efter att finna rätt tillfälle. Ja, min historia blir fläckig och obestämt därav.

Bakom mig hörs folket av glada skratt, de tjoar och kimmar, skrattar och bedrar sig. I min rygg, avsaknaden av rofyllt vara, skador i min själ – ja de vackra vara. Vemodiga känslor som bär mig, tårarna är mig nära. Jag säger klent, ej uppvisad, ja stängd – jag längtar hem. Hem till mening och värde, jag bokar där mitt vackra värde. Då jag möter psykiatrin, tårar börjar rinna ner, jag orkar inte mer.

Runtomkring mig längtas hopp, jag möts av aggression, idag jag vill slå. Ta henne bort. Då mina kära känslors välbehövd, mina trånande drivet efter mening åter igen, driver tårarna ner, jag säger nej – kan ej prata mer. Tyst förståelse av folket där. Möts till slut av vansinne där: 5 mg sobril får du här, du är inte tillräckligt sjuk för att få stanna här. Längtan till att försvinna finns där igen, jag gråter häftigt då jag ska hem igen. Återigen på väg hem, jag äter en stund; hämtar alkohol samt stesolid, de verkar båda, tack att de finns. Hemma igen helt paralyserad är, min syster kommer – jag finns ej mer här.

Jag vaknar av att knappt kunna andas. Varje andetag, varje gång jag försöker ta syre, är för mig frustrerande, irriterande och mödosamt. Till slut, då det närmar sitt slut, anstränger jag mig upp.

Dagen börjar i smärtans tecken, kylig till ovanlighet både armar och ben. Knappt fått någon sömn. Efter några tunga timmar sätter jag mig för att skriva. Ingen takt, skön prosa ej eller här. Jag tar en paus och försöker hitta det jag igår gjorde lätt. Jag läser Goethe och Heidegger av och om. Ingen likhet gällande stilen ej heller där. informationen därav. Min stil blir en blandning av Goethe och Nietzsche – kanske inget bra val. Jag funderar på om hur jag ska förbättra min poesi. Usch, jag funderar på om jag ej har tillräckligt med ord, min minne är ju så dåligt. Musik finns dock där, takten menar jag då, Ja låt oss nu gå.

Sakta öppnar jag dörren. Till vänster trappan mot mörker, till vänster en äldre man. Han pratar, ja nästan skriker sig fram. Jag tidsmålet lyssnar, i mörkers lugna ro. Jag avbryter snällt, han blir tyst. Så tyst att jag åter gå. Till vänster gammal, vacker tidsscen, kyrka ligga, till höger enkel äng där svart. Jag lyssnar på melankolisk natt. Efter detta lacrimosa från min skiva den hiva. Väl vid busshållplatsen, där jag två äldre kvinnor ser. Jag tjatar så på den ena att hon ej vill ha frågor mer. Strax därefter buss mig ta, Detta, i början av denna vecka min vardag – är ja.

Då jag sett de rosenröda, vackra men döljande, med sina vackra flerdrag, solen, så fick jag åter fylla min kropp med hälsa. Min motgång, min framgång, min identitet. Jag överlevde – jag gjorde något ingen annan gjort förut. Jag överlevde så jag åter kunna bli kreativ igen. Sjukdomen blev delvis det mätbara i en sådan tillvaro. Jag överlevde, blev inte frisk, men friskare, ja sjukdomen gjorde jag så bra att jag sa: jag har gjort något ingen annan gjort förut – proelium, proelium.

Svaga syner jag har med mig, däri solens vackra skönhet. Där fann jag månen själv. När månen kom tillbaka, Jag kände ingenting. Med brännande känslor i min kropp, med tvivel i min själ, kroppen kom tillbaka, äntlig kunde jag känna hopp.

En egen värld, där jag blev lärd. I solens vackra ljus, där kropp i själen där, vila här. Jag kunde åter se, tack vare himlens vackra blå. I stolthet, där ljusets bra, jag hoppades att vi där kunde gå, ensam här jag var, solen den var underbar.

Med bunden kropp och själ, jag visste vem jag var, överlevnad till 45 var mitt val. då Hälsade han förbi, så skapade jag ett liv.

13.

Jag ger bort med bravur. I nattens vackra spegelblank. Naturen tog mig dit ibland. Jag tittade på träd så stora. Och njöt av att vara där jag borde vara.

Vill att vara här med kärlek, med vinden, solen, och till de fråntagna känslorna. Och jag det här flydde ifrån. För solen på de vackra åkarna, träden och fåglarna, det såg jag inte klart, men slutligen var det uppenbart. Min kärlek till dig, jag fann den inte ens här, naturen fick hela mig hel.

16.

Med svaga syner, jag här med såg, de kom fram likt en våg, våldsamt nära vackert inpå. Jag visste ej vart jag skulle ta vägen, eller gå. Jag verkar här i styrkan till, men vad vore då denna utan – ville inget hellre, men att sopa mattan ur, mitt huvud, jag bodde i en bur. Men styrkan fanns till hands, jag bestämde mig för att vara stark, med glimten från en väg, som kraftigt trotsar mitt svar, och mitt mod jag till och med föreslog, att umgås med rätt människor och vila också därpå, för grupper det kunde jag knappast hantera då.

Dessa svaga syner jag har med mig, där fann jag månen själv. När månen kom tillbaka. Jag kände ingenting. Med brännande känslor i min kropp, med tvivel i min kropp, själen kom tillbaka, äntlig kunde jag känna hopp. I en egen värld, där jag blev lärd. I solens vackra ljus, där kropp, i själen där, vila här. Jag kunde åter se, tack vare himlen vackra blå. I stolthet, i stolthet där kring ljusets bra, jag hoppades att vi där, kunde gå ensam här, jag var solen, den var underbar. Med bunden kropp och själ, jag visste vem jag var, överlevnad till 45 var mitt val, då hälsade han, kom förbi så skapade jag ett liv, ny krigare och tjuv, jag ger bort med bravad.

I nattens vackra spegelblank. Naturen tog mig dit ibland. Jag tittade på träd så stora. Och njöt av att vara där jag borde vara.

Länge vill jag vara här med kärlek. Med vinden, solen och till fråntagna känslor. Jag trött, och jag det här flydde. Bort från det här! Du är mer för solen i vackra åkarnas träd; den och fåglarna, det såg jag inte klart, men slutligen var de uppenbart. Din kärlek till dem jag fann här, inte ens naturen fick mig att komma där. Jag bedömde min själ, där stigen gick där, i slutet jag. Kan inte se slutet av denna brand, jag riktade mig till hälsa, för själen fanns där i slutets skäl. Och då marken jag kunde se där förvandlades skuggan, den mådde bra när jag hittade båda. Jag kunde se en stor, snål figur och träden som vattnades ur solen, kom där, och skadade och försvarade mitt liv. Med solen som bas och vindar, vackra blommorna frös i klas, på rundan jag kom hit, jag längtade bit för bit, och trots brännande känslor så visste jag, att jag blivit så mycket bättre. Jag själen trånade mig, att bli helt frisk någon gång. Och den levnadsstil där solen stod och trådliknande min själ, försäljaren fanns där, i min skugga blandad den solen i brännande vara, den vandrande till jag förstod då att jag endast nu, och i framtiden, förhoppningsvis finns till, i en hälsa starkare än för. Med konsten i mina händer, konstverket där jag vet inte längre. min hand, för att enbart se styrkan vart om varannan, ja min själ den brann.

Sjukdomen – Att finna mening och göra något av sin sjukdom – klar

Vandraren och hans smärta – del 1 – att göra konsten så detaljrik som möjligt,

I denna lilla text kommer jag försöka nå de mål jag satt upp för mig själv. Nedan följer historien om detta!

Blicken vandrar ner till vårens grönska, jag tänker att den ska vidröra min hand, ack den mig ej berör. Jag rör mig den närmre, jag når där kärlekens bröst. Lång inne i mig förenas den med kärlek, ack den försvinner fort, bortom min tröst. Längre bort vid stammen av en tall, där jag vilar, känner ditt frånvarande skall. – undrar om du då tänker på mig. Solen slår mig i ansiktet hårt, aj det faller mig nedåt. Smärta, glömska. du är överallt. Olika tidsepoker, jag vet ej om jag dikten hit når. När vinden och dina röda kinder jag ej når. Mörker jag ej dig nå. Du vänder dig bort, kärlek försvinner, den var då kort. Senare jag åter dig nå, Ack att jag ej vågade då.

I själen vishet jag befinner mig. I vindens vinande jag finner dig. Ack, jag riktigt dig ej kan nå, men jag ger ännu inte upp hoppet på oss två. I din kvinnlighet jag kan dig få – till slut det blev oss två.

I nattens vålnad smyger sig förbi, ångest skarp som en stunget bi, jag försvarar mig med tablett i hand, ångest är min andra hand. Kärlek kommer kärlek går, men älskade de består.

Med kärlek i brusten hand, detaljer satte jag i brand. Diktandet där jag ej kom åt, aggressionen talar bilders språk. Den elaka kärleken jag också kom åt. Proelium, proelium!

ljuset fånga mig. Då jag tittar närmre bakom stenen där, när jag ser det vackra skymta med ljuset där, de är ett sinne. Blir alltför nöjd, så önskar jag er detta och även om jag är stolt, så finner jag inte någon nöd, något stopp, utan jag vill fortsätta rakt upp. Vid närmare tillförsikt rör jag blicken mot dess främre delar – jag ser här i detaljer gröna växter, och en rot passerar mitt öga. Jag sedan får detaljer bland de mjuka skuggorna, de hårda bergen, och vackrare på ner mot sanden. Jag vill då utforma detta verk som något vackert, detaljrikt och så, men i dess skönhet, dess destruktion, jag finner min mening ändå. Att destruktivt, att känna smärta, då jag skapar mig bränd. Jag finner inget mer, jag lägger mig till sängs, och jag ville ha mer. Nästa dag är smärtans dag, jag har utnyttjat mig själv och skrivit idag, på behag, detta är något som gömmer mig, hjärnsjukdomen, och detta heta ingen annan, tror jag vet att detta signum, jag ska bli min verklighet, med mig själv och andra. Då jag känner solen vid min hand, när de andra pratar, då jag brann. Det djupa blå, mellan molnen där. Där dessa reste sej, kunde jag inte undgå, att känna en krampaktig, känsla som där far förbi. Denna känsla, och dessa framgångar, som jag då aldrig känt, som skulle göra min brand extra lätt. I missmod ser jag dit igen, jag flackar i min blick när de andra pratar med mig, och då närheten får, finns det här några val. Men jag kan inte önska, hälsa, ej heller att vara frisk. Och då jag tittade ner på alla bilarna, så pressas medicinen där. I mig omkring, världen som ingenting. Men efter en granskning få, ja det låter så – jag ska skapa något som ingen annan sett förut. När jag går genom staden, så ser jag till vänster mitt i city, till höger duvanhuset. Musiken är stark, och jag kan inte undan komma, att försköna det tillstånd som jag bär. Musiken är så stark att den fullständigt fångar min kropp. Brännande sensationer, min panna rann svetten salt, då kom attacken. På marken men under ytan, under skinnets väg, det kom det spända muskler, brända, ångestfyllda,. Och jag led, jag led. Mer än någon annan. När jag stod vid min konst så var det något som sa till mig, En ny mening med konsten, en destruktiv sådan, att stå ut smärta trots att du älskar detta. Varje drag i min penna, varje rörelse i min hand, ja, ägnade min konst och smärtorna dom stod i brand.Konstens nya mening: att vara konstnär, med en ny bana som följd. De gröna mossorna, sluter sig uppåt, sluter sig nedåt, och med en viss tjocklek, utrustas dessa med detaljer, men med en helhet; detaljrikedom som får konstverket att föras framåt – att ge den känslans kännedom. Nyfiket för sig min blick mot bakgrunden, där eld och värme, vart om vartannat sköts om. Jag följer bottnen, dess grus, och dess skugga, in i likt en formel som jag själv skapt. Mellan två blad, mellan berg, och jag hänförs därav, då jag ser mig.

Vandraren och hans smärta – del 1 – att göra konsten så detaljrik som möjligt – klar och utökande

Vandraren och hans smärta – del 1 – meningen med kvinnor och kärlek

I denna lilla text kommer jag försöka nå de mål jag satt upp för mig själv. Nedan följer historien om detta

När jag såg på dig, då såg du inte mig. När jag går under den vackra himlen, när månen slukar min själ. Jag vill ju ej gå här med ångest; önskar då du var här, men jag minns också av frågan om din gestalt, så var det omöjligt och kallt. I kärleksdansen såg jag dig. Men jag tror inte du såg i mig. Precis som månen har jag min baksida, jag kan inte visa dess del, för känslan är ju mig inte helt fel. Då solen plötsligt yttras, ångesten går bort – vad hade denna känsla då komma att bli, ingenting mot vad jag mött. Jag fortsatte min väg framåt, det går inte att låta bli. När jag ligger längs trädet, mina ögon rör sig framåt, mot älven, jag ser framåt och bak. Och mellan dessa träden, yttras svagheten åt mig, men med dess hela sol, att finna styrkan riktade trädets våta hy, jag ser vattnet, och det ljuva fåglarna så. I alla fall nedåt, mot insekter och det skröpligare liv, som här faller ned mot min ansökan bara för att jag ska iaktta jag, ska må bra, och jag ska finna något av detta jag. Plötsligt faller regnet ner, jag faller ner längs den buske i ett träd, jag tar på dess hårda näver och jag önskar ingenting annat än att du vore här, och ville öppna min själ.

Flera gånger såg jag er, när sommaren och våren kom till tals, och då önskade jag inget hellre än en kvinna, som förde sig fram, med elegans och charm – och då jag flyttade mig till buskar; där vinde vinden lågt. Den minskade min smärta, det svaga intill mig. Jag kunde återse framtiden, med solen då, molnen och den buskiga marken, som där låg framför mig. Mitt öga pensionerades till en tall, där var tanken. Jag fann där fåglar, och då mitt öga såg detta, där vilade, vilade också min syn. Jag tittade noggrant upp i tallen, med vårtecken till syns, den svajade av och an, och vid en närmare syn, blev han en del av ett vara, något sällsynt, något vackert. Något som jag aldrig sett förut. Kanske i ögonen du framtida flicka. För din själ din elegans och charm, ditt vackra byst gillar vältränade lår. Utan faller med en torr, för aldrig hit för dig även om jag fantiserar om dig, även om jag vill gå ner på dig, och använda dig som tröst senare, detaljer jag önskar jag kunde känna dina bröst, för i själens närhet finns du i framtiden hos mig, jag önskar bittert att du nu fanns här vid mig. 3

Min själ där ångesten föds, liksom de ljuva vårmånaderna, då känns den extra starkt. Likt ett moln som tynger min själ, en svidande kropp den finns också här, men vid de vackra dagarna, när smärtan lyfts upp, och kroppen blir till frisk, då undrar jag hur jag kom här. Jag tittar på mitt fönster, och finner strandskatan där. Han tar skydd bland måsarna, där näbben för sig upp. Han är svart och sitter på taket där. Och om här jag kollar närmare, ser det också hans barn. Längre fram finns en stig och vid dess slut dessa blickar åker ut. Jag följer huset gavel, som är rostigt och rött. Jag finner det i solen, denna höjt sig högt. Närmare synts skatan, också skydd mot måsar där. Som bor i denna del, och i träden, finner jag där fler. Länge har jag då suktat mot en kvinna i min smärta, och relativt länge har jag också funderat på detta. Jag vill ha någon som kan trösta, någon som kan leva sig in i min värld, utan att bli alltför rädd, ja jag tror det är så här, blått tårar är här nu valkas det här vår nu.

Länge vill jag vara här med kärlek. Med vinden, solen och till fråntagna känslor. Jag är trött och jag här flydde. Bort från det här! Du är mer för solen i vackra åkarnas träd; den och fåglarna, det såg jag inte klart, men slutligen var de uppenbart. Din kärlek till dem jag fann här, inte ens naturen fick mig att komma där. Jag bedömde min själ, där stigen gick där, i slutet jag. Kan inte se slutet av denna brand, jag riktade mig till hälsa, för själen fanns där i slutets skäl. Och då marken jag kunde se där förvandlades jag skuggan, den mådde bra när jag hittade båda. Jag kunde se en stor, snål figur och träden som vattnades ur solen, kom där, och skadade och försvarade mitt liv. Med solen som bas och vindar, vackra blommorna frös i klas. Jag längtade bit för bit, och då branta strand så visste jag, men visst den ibland att jag blivit så mycket bättre jag. Jag själen trånade mig, att bli helt frisk, något som då hade sig. Och den levnadsstil där solen stod och trådliknande min själ, försäljaren fanns där, i min skugga blandad den solen i brännande vara, den vandrande till jag förstod då att jag endast nu, och i framtiden, förhoppningsvis finns till, i en hälsa starkare än för. Med konsten i mina händer, konstverket där jag vet inte längre. Han styrkande, han fast, det är man utan trädens långa favorit, utan det är sol så fanns det en styrka tillsammans, med violer, men då jag riktade mot denna så fann jag ju, så där jag bearbetade problemen, vart än vackerhet med skal och styrka blev, då där, när jag riktade mig mot enbart, så vilade jag bland den ljusa vackra skogens damm, där kunde jag se enligt styrka då, varierande men solens brand ändå, men också där i spegelblankt. Med vatten det jag riktar min hand, för att enbart se styrkan vart om varannan, ja min själ den brand.

– Välja kvinnor endast om det är för mig attraktiva – klar

Vandraren och hans smärta – del 3 – jag med människan

I denna lilla text kommer jag försöka nå de mål jag satt upp för mig själv. Nedan följer historien om detta!

Skyddad i naturen, likt den skadade – jag drog mig tillbaka. Men då jag såg trådens hjärta, älven som rann mellan dem, kunde jag inte låta bli att hänföras. Jag tittade längs ån och jag undrade vad som huggit mig svart, skrikigt till mig och hånat mig. De försvann likt trådens gröna vår här, men när jag fann sommaren så trivdes jag som bäst här. Detta fungerade som mig för ett lugn, där jag fann ett vakuum, då människorna i mitt minne försvann, och ångesten dämpades, så kunde jag här leta efter skönhet igen. Och då jag kollade på vattnet, hur solen skapas, detta speglar där, jag följde skuggor där, det kom och i slutet där. Hörde jag tyvärr bilarna rusa, men på sommaren var det som löven fångat detta ljud, och jag stod där bredvid. Han njöt av tystnaden, vintern den kom, och allt blir snö till ljus.

När jag ser på dessa människor, vandrar de oftast omkring. När jag ser på dessa människor, finner jag där en blind. I strukturen som vi lever i, finns det inga val. Där ser man människor vandra, utan val, och jag tror mig se, felet i deras behag. Då jag var yngre, då var jag alltid rädd för att bli förbisett, retade och sviken. Men då jag blev äldre förstod jag, att så var livets gång. Som från rädslan jag utvecklade någonting, som jag kunde använda som vänskap, när allting om runt mig inte stod still. Men med mindre rädsla, styrkan kom. Och då blev alla runt omkring mig annorlunda när de kom. Ledarskapet var stramt, jag blir bättre redan där, för min kunskap håll dig inte kvar där. Olika roller, där jag hade olika lätt, gjorde livet i brand, och det var knappast lätt.

Mig själv

Spela upp scenarion och se hur jag kan utvecklas av dem
Förbättra min självkännedom genom att testa min självinsikt
Kvinnor
Få närhet av någon som jag finner attraktiv
Välja kvinnor endast om det är för mig attraktiva
Få en flickvän
Konst
Skapa detaljer och helhet – klar
kombinera intressen så de blir djupare – klar
finna mening fast jag är begränsad – klar
Öka på min självinsikt – klar
Människor och jag
-utveckla en extrovert ledarfigur, 2025
-Att utveckla en introvert ledarfigur, 2025 – klar
-Att utveckla någon som påverkar inifrån, 2025
-också att utveckla vänskap och andra roller samt ta dem till sitt djup, 2025
Sjukdomen
Att finna mening och göra något av sin sjukdom – klar