På psyket
tis 10 januari, 2012 kl.15:30 | Inga kommentarerDen öppna psykiatrin: Jag går på bussen, sätter mig vid de fyra avdelningar, till vänster om mig ser jag en flicka; vacker som få, tröstefull som de många. Jag önskar att jag kunde vila mellan hennes bröst – jag tar ett lätt kort. Ingenting mer. Jag fortsätter bussturen till psykiatrin, där jag ska gå för att prata med min doktor om nya läkemedel. Jag sätter mig mig på en stol och väntar på läkarbesöket; och som så många gånger förut finner jag aggressivitet i mötet, och efter mötet förstår jag hur aggressiv jag kommit att bli. Hur som helst – fick jag det jag ville åt. Det vill säga en medicin mot epilepsi. Inte för att jag egentligen har epilepsi, men vissa likheter kan man se, och känna av. Det vill säga spänningar i muskulaturen, som kanske delas, alla fall delvis, av en överaktiv del i hjärnan. Då jag kommer hem, fantiserar jag om att möta flickan, som jag skrev om tidigare i kapitlet: att dra mina fingrar genom hennes hår, vackert kyssa hennes vältränade lår; hennes kropp är slank, och jag finner hennes händer vackra. Därför kysser jag henne och sätter förhoppningsvis henne i brand, Jag klär av hennes kläder långsamt som få, och då jag kommer i henne finns endast vi två. Jag lägger mitt huvud mellan hennes ben, och jag smakar hennes hennes hetta. Efter några minuter finns hon ej mer. Efter fantasin tar jag bort alt slem och tänkandet riktas igen gentemot mina passioner. Jag frågar mig: Fantiserar man om en kvinna efter utlösning – är man då kär? Jag säger till mig själv att det kan vara så. Detta har hos mig endast skett gentemot en flicka, som jag länge sen såg, och som och troligen inte såg mig själv på detta vis. Jag har försökt fånga henne flertalet gånger, och jag finner det bara lönlöst, trots att det fanns ett intresse, men det har svalnat av ju längre tiden gått. Efter detta låter jag svaret vara hängande. Egentligen skulle jag vilja ha en flickvän, som jag kan göra allt för; skämma bort, och göra lycklig – det ligger i min vision. Men hur detta rent fysiologiskt skulle kunna vara möjligt, med de brister jag har, låter jag vara osagt.
Den stängda psykiatrin: Under tiden som har gått, har jag slussats fram och tillbaka – till min gamla lägenhet och den stängda psykiatriska avdelningen. Dess trygghet, i form av andra människor, har därför kommit att bli en ständig tröst. Något där man kan bemötas med hjälp, men också finna fina ord, av vackra flickor – som jag funnit inom den slutna psykiatriska avdelningen. Självklart också här en slags ovisshet, då man inte riktigt vet vad man skulle göra i mitt fall. Ett resultat av hur sjukvården idag fungerar, särskilt runtomkring diffusa patienter, som åker in och ut psykiatrin avdelningen utan någon som helst provision. När jag ser tillbaka – så är det handen av den vackra sköterskan, de fina orden, och kramar som jag fått från mina närstående, som framförallt har hjälpt mig att fortsätta leva Men också på grund av nya läkemedel, som gör det möjligt att jag kan jag skriva detta. Dessa läkemedel står ofta för själv, där jag enligt en strategi, kommit på egna mediciner som har hjälpt gällande min sjukdom.
Då jag tittar ut från min lägenhet, ned på nedre plan – kan jag se en något förvirrad, och också osäker individ, som var en förvirrad polis. Jag reflekterade ej spontant på detta. Men då ringklockan sjöng, så förstod jag vad som stod mig bredvid. Jag gick ner, öppnade dörren, och där stod fyra poliser, vars intention var att föra mig tillbaka till psykiatrin igen. Det första polisen säger är: vi känner inte dig – min första tanke som flög mig förbi var; detsamma snutjävel. Som tur var yttrade jag aldrig denna kommentar; knappt därefter blev jag noggrant ,och alltid, nästan hela tiden, korrigerad hur jag skulle röra mig, och hur jag skulle föra mig; i förhållande till de saker jag behövde för att föras till psykiatrin, igen. Polisen skötte sig relativt bra, även om jag, och troligen mina grannar, stark funderade på på vad fan är det som pågick. Väl tillbaka fick jag genomgå flertalet samtal – vilket knappast, var nödvändigt, och ej heller skonsam för min hälsa; för det förde sig så att denna period fick jag smärta av att tala. Orsaken till detta är en hjärnskada. Senare under natten, då var jag beredd att sluta ögonen. Var jag,(kanske låter lite konstigt) uppfylld av någon sluten aggression och nöje. Efter detta fick flertalet ursäkter av sjuksköterskor och flera andra på min sida. Med mina mediciner till hands, var jag vid tillfället ett bestående element, där substanserna som jag tog, varken gjorde mig varken bättre eller sämre. Och där jag ofta möttes av tanken att de slog ut varandra, gällande ruseffekt. Jag vill påpeka till alla dessa läkare jag mött, att jag stod i centrum gällande detta missförstått. Reglerad och påhoppad – vilket lett till aggressioner men också till sorg och förevitelse. Jag har ofta undrat om detta gäller andra, eller bara mig själv, och om det bisarrt nog tagit död på många människor. Men vi får väl hoppas att så ej så var fallet. Dock tror jag, kontroversiellt nog, att detta kan vara sant. Vilket reglerat patientens hälsa och liv: Men vi får väl som sagt hoppas att jag har fel. Men om jag har rätt, kan detta ge en evolution, inte bara inom psykiatrin, utan också på vissa andra enheter i samhället. Man ska dock inte glömma detta kan utvecklas till mer pengar gällande läkemedelsbranschen, och solida nya mediciner, och behandlingsalternativ. Det krävs också pengar att göra denna förändring inom psykiatrin. Om 20 år kanske detta syns, om ett år kanske det blivit så dyrt att göra förändringen att en möjlig förlust gör detta omöjligt. Om mina observationer stämmer, så kanske man kan hitta en förändring som smygandes sker – ja, jag pratar om hur vissa mediciner slår ut andra mediciner gällande ruseffekten. Jag vill också understryka att jag faktiskt kan ha fel.
Väl hemma igen, åter till ensamheten, ovissheten, hopplösheten och inväntandet av ett nytt hem. Hade jag endast mina tankar och medicinering att experimentera med. Efter lång tid i ensamheten fick jag till slut flytta till ett speciellt lägenhetsboende. Där min kreativa bana åter fick liv igen: Jag började långsamt bygga upp min konst, och efter detta likaså mitt skrivande. Mycket av det som ni kan läsa på min hemsida, är mycket tack vare meditation, mediciner, stretchning, och rörelse. Till min glädje fick jag åter livsgnistan tillbaka igen. Och tack vare detta, och tack vare min disciplin! Kan jag nu sitta vid dator och berätta om min tidigare livssituation.
Tanken riktas inåt och jag reflekterar fort över vad som är vackert, och vad som är fult. Jag finner det svårt att ta bort rädsla i sammanhanget. De vackra, de sköna, de som har klättrat ovanför berg, de som kämpat under sina liv och som åstadkommit något under detta liv. Jag kan inte låta bli att se denna skönhet hos dessa individer som vackra. Och med rädsla till hands blivit snälla, eller dominanta med viss glans, och i ett förbund med ett starkt försvar, med olika vapen, lärt sig, att försvara sig och blivit vackra.
Comments are closed here.