Riktningar och mål 2024/2025

Dikter och prosa – detaljerande, riktingar och mål

Sjukdomen, naturen och jag

Det1. Sjukdomen. Svaga syner jag, har med mig, däri solens vackra skönhet. Där fann jag månen själv. När månen kom tillbaka, Jag kände ingenting. Med brännande känslor i min kropp, med tvivel i min själ, kroppen kom tillbaka, äntlig kunde jag känna hopp.

DeI2. En egen värld, där jag blev lärd. I solens vackra ljus, där kropp i själen där, vila här. Jag kunde åter se, tack vare himlens vackra blå. I stolthet, där ljusets bra, jag hoppades att vi där kunde gå, ensam här jag var, solen den var underbar.

Del3. Med bunden kropp och själ, jag visste vem jag var, överlevnad till 45 var mitt val. då Hälsade han förbi, så skapade jag ett liv.

Del4. Krigare och tjuv, jag ger bort med bravur. I nattens vackra spegelblank. Naturen tog mig dit ibland. Jag tittade på träd så stora. Och njöt av att vara där jag borde vara.

Del5. Ja längre vill att vara här med kärlek, med vinden, solen, och till fråntagna känslorna stött. Och jag det här flydde ifrån. För solen på de vackra åkarna, träden och fåglarna, det såg jag inte klart, men, slutligen var det uppenbart. Min kärlek till dig, jag fann sig här inte ens, naturen fick hela mig.

Del6. Med svaga syner, jag här med såg, de kom fram till mig en våg, våldsamt nära vackert inpå. Jag visste ej vart jag skulle ta vägen, eller gå. Jag verkar här i styrkan till, men vad vore då denna utan -Jag ville inget hellre, men att sopa mattan ur, mitt huvud, jag bodde i en bur. Men styrkan fanns till hands, jag bestämde mig för att vara stark, med glimten från en väg, som kraftigt trotsar mitt svar, och mitt mod jag till och med föreslog, att umgås med rätt människor och vila också därpå, för grupper det kunde jag knappast hantera då.

Del7. Det svaga syner jag har med mig, så inte varje däri solens vackra skönhet. Där fann jag månen själv. När månen kom tillbaka. Jag kände ingenting. Med brännande känslor i min kropp, med tvivel i min kropp, själen kom tillbaka, äntlig kunde jag känna hopp. I en egen värld, där jag blev lärd. I solens vackra ljus, där Kropp, i själen där, vila här. Jag kunde åter se, tack vare himlen vackra blå. I stolthet, i stolthet där kring ljusets bra, jag hoppades att vi där, kunde gå ensam här, jag var solen, den var underbar. Med bunden kropp och själ, jag visste vem jag var, överlevnad till 45 var mitt val, då hälsade han, kom förbi så skapade jag ett liv, ny fysiologikrigare och tjuv, jag ger bort med bravad.

Del8. I nattens vackra spegelblank. Naturen tog mig dit ibland. Jag tittade på träd så stora. Och njöt av att vara där jag borde vara.

Del9. Längre vill vara här med kärlek. Med vinden, solen och till fråntagna känslor. Jag trött och jag det här flydde. Bort från det här! Du är mer för solen i vackra åkarnas träd; den och fåglarna, det såg jag inte klart, men slutligen var de uppenbart. Din kärlek till dem jag fann här, inte ens naturen fick mig att komma där. Jag bedömde min själ, där stigen gick där, i slutet jag. Kan inte se slutet av denna brand, jag riktade mig till hälsa, för själen fanns där i slutets skäl. Och då marken jag kunde se där förvandlades jag skuggan, den mådde bra när jag hittade båda. Jag kunde se en stor, snål figur och träden som vattnades ur solen, kom där, och skadade och försvarade mitt liv. Med solen som bas och vindar, vackra blommorna frös i klas, på rundan jag kom hit, jag längtade bit för bit, och tråds branta strand så visste jag, men visst den ibland att jag blivit så mycket bättre jag. Jag själen trånade mig, att bli helt frisk något som då hade sig. Och den levnadsstil där solen stod och trådliknande min själ, försäljaren fanns där, i min skugga blandad den solen i brännande vara, den vandrande till jag förstod då att jag endast nu, och i framtiden, förhoppningsvis finns till, i en hälsa starkare än för. Med konsten i mina händer, konstverket där jag vet inte längre. Han styrkande, han fast, det är man utan trädens långa favorit, utan det är sol så fanns det en styrka tillsammans, med violer, men då jag riktade mot denna så fann jag ju, så där jag bearbetade problemen, vart än vackerhet med skal och styrka blev, då där, när jag riktade mig mot enbart,  så vilade jag bland den ljusa vackra skogens damm, där kunde jag se enligt styrka då, varierande men solens brand ändå, men också där i spegelblankt. Med vatten det jag riktar min hand, för att enbart se styrkan vart om varannan, ja min själ den brand.

– Öka på min självinsikt, 2024

– Se vad som är bra för mig och vad som är dåligt för mig, 2024

– Se mig själv med min sjukdom och se hur den kan förbättras, 2024

– Spela upp scenarion och se hur jag kan utvecklas av dem, 2024

– Förbättra min självkännedom genom att testa min självinsikt, 2024

Kärlek

Del1.När vi såg varandra, så såg jag det annorlunda. Min kärlek i brand, kommer Ibland, då håller du min hand. När jag såg på dig, då såg du inte mig. När jag går under den vackra himlen, när månen slukar min själ, jag vill ju ej gå här med ångest. Önskar då du var här, men jag minns också av frågan om din gestalt, så var det omöjligt och kallt. I kärleksdansen såg jag dig. Men jag tror inte du såg i mig. Precis som månen har jag min baksida, jag kan inte visa dess del, för känslan är ju mig inte helt fel. Då solen plötsligt yttras, ångesten går bort – vad hade denna känsla då komma att bli, ingenting mot vad jag mött, jag fortsatte min väg framåt, det går inte att låta bli. När jag ligger längs trädet, mina ögon rör sig framåt, mot älven, jag ser framåt och bak. Och mellan dessa träden, yttras svagheten åt mig, men med dess hela sol, att finna styrkan riktade trädets våta hy, jag ser vattnet, och det ljuva fåglarna så. I alla fall nedåt, mot insekter och det skröpligare liv, som här faller ned mot min ansökan bara för att jag ska iaktta jag, ska må bra, och jag ska finna något av detta jag. Plötsligt håller regnet ner, jag faller ner längs den buske i ett träd, jag tar på dess hårda näver och jag önskar ingenting annat än att du vore här, och ville öppna min själ.

Del2. Flera gånger såg jag er, när sommaren och våren kom till tals, och då önskade jag inget hellre, än en kvinna, som förde sig fram, med elegans och charm – och då jag flyttade mig till buskar; där vinde vinden lågt. Den minskade min smärta, det svaga intill mig. Jag kunde återse framtiden, med solen då, molnen och den buskiga marken, som där låg framför mig. Mitt öga pensionerades till en tall, där var tanken. Jag såg de blommor jag fann där fåglar, och då mitt öga såg detta, där vilade, vilade också min syn. Jag tittade noggrant upp i tallen, med vårtecken till syns, den svajade av och an, och vid en närmare syn, blev han en del av ett vara, något sällsynt, något vackert. Något som jag aldrig sett förut. Kanske i ögonen du framtida flicka. För din själ din elegans och charm, ditt vackra byst gillar vältränade lår. Utan faller med en torr, för aldrig hit för dig även om jag fantiserar om dig, även om jag vill gå ner på dig, och använda dig som tröst senare, detaljer jag önskar jag kunde känna dina bröst, för i själens närhe,t finns du i framtiden hos mig, jag önskar bittert att du nu fanns här vid mig.

Del3. Min själ där ångesten föds, liksom de ljuva vårmånaderna, då känns den extra starkt. Likt ett moln som tynger min själ, en svidande kropp den finns också här, men vid de vackra dagarna, när smärtan lyfts upp, och kroppen blir till frisk, då undrar jag, hur jag kom här. Jag tittar på mitt fönster, och finner strandskatan där. Han tar skydd bland måsarna, där näbben för sig upp. Han är svart och sitter på taket där. Och om här jag kollar närmare, ser det också hans barn. Längre fram finns en stig och vid dess slut dessa bråkar åker ut. Jag följer huset gavel, som är rostigt där är rött. Jag finner det i solen, denna höjt sig högt. Närmare synts skatan, också skydd mot måsar där. Som bor i denna del, och i träden, finner jag där fler. Länge har jag då suktat mot en vkvinna i min smärta, och relativt länge har jag också funderat på detta.  Jag vill ha någon som kan trösta, någon som kan leva sig in i min värld, utan att bli alltför rädd, ja jag tror det är så här, blått tårar är här nu valkas det här vår.

– Få närhet av någon som jag finner attraktiv’

–  Välja kvinnor endast om det är för mig attraktiva

– Få en flickvän

Borta på psyket

Del1. då jag känner solen vid min hand, när de andra pratar, då jag brann. Det djupa blå, mellan molnen där. Där dessa reste sej, kunde jag inte undgå, att känna en krampaktig, känsla som där far förbi. Denna känsla, och dessa framgångar, som jag då aldrig känt, som skulle göra min brand extra lätt. I missmod ser jag dit igen, jag flackar i min blick när de andra pratar med mig, och då närheten får, finns det här några val. Men jag kan inte önska, hälsa, ej heller att vara frisk. Och då jag tittade ner på alla bilarna, så pressas medicinen där. I mig omkring, världen som ingenting. Men efter en granskning få, ja det låter så – jag ska skapa något som ingen annan sett förut.

Del2.När jag går genom staden, så ser jag till vänster mitt i city, till höger duvanhuset. Människorna som går omkring här, verka gå i dvala. De ser inte ner, och därtill ser inte längre ner. För de är stressade.3. Plågade – Lyssnar oundvikligt, både vackra som jag har, och solens skymning, klär mig naken där jag går. Musiken är stark, och jag kan inte att unda komma, att försköna, det är ett tillstånd som jag bär. Musiken är så stark att den fullständigt fångar min kropp. Jag hör den tydligt, rysningar genom min kropp, och jag önskar det fanns hopp. Några år efter detta, kunde jag känna samma sak, jag tillfredsställde mig min konst. Så negligerade jag något uppenbart. Jag låg spänd. Mina ögon de var röda, i mina ben fanns det ingen ro. Brännande sensationer bara, bara när jag kunde läsa, komma då det får, min panna rann svetten salt, då kom attacken. Och i detta påstående finns det sorg, kommer att ske för jag ville göra något, något som satte mig i en borg. Mitt hår var otvättat, och jag kunde ju missta mig, på det tecken som min kropp bär, men jag gjorde som alltid jag hittar något annat. Säg inte annat. Men min kropp lidande. På marken men under ytan, under skinnets väg, det kom det spända muskler, brända, ångestfyllda,. Och jag led, jag led. Mer än någon annan. Och då min konst kom upp, kom jag att göra den fantastisk bra, men detta var omöjligt på den tid jag hade. Så jag kunde inte skriva, jag kunde ingenting ,för så fort jag gjorde detta, ja då fanns det en önskan i mig till konsten, då fick den en annan innebörd för att göra. När jag stod vid min konst så var det något som sa till mig, kommer attacken detta borde ju ej. En ny mening med konsten, en destruktiv sådan, att stå ut smärta trots att du älskar detta. Varje drag i min penna, varje rörelse i min hand, ja, ägnade min konst och smärtorna dom stod i brand.

Konst

Del1.Konstens nya mening: att vara konstnär, med en ny bana som följd. De gröna mossorna, sluter sig uppåt, sluter sig nedåt, och med en viss tjocklek, utrustas dessa med detaljer, men med en helhet; detaljrikedom som får konstverket att föras framåt – att ge den känslans kännedom. Nyfiket för sig min blick mot bakgrunden, där eld och värme, vart om vartannat sköts om. Jag följer bottnen, dess grus, och dess skugga, in i likt en formel som jag själv skapt. Mellan två blad, mellan berg, och jag hänförs därav, då jag ser ljuset fånga mig. Då jag tittar närmre bakom stenen där, när jag ser det vackra skymta med ljuset där, de är ett sinne. Blir alltför nöjd, så önskar jag er detta och även om jag är stolt, så finner jag inte någon nöd, något stopp, utan jag vill fortsätta rakt upp. Vid närmare tillförsikt rör jag blicken mot dess främre delar – jag ser här i detaljer gröna växter, och en rot passerar mitt öga. Jag sedan får detaljer bland de mjuka skuggorna, de hårda bergen, och vackrare på ner mot sanden. Jag vill då utforma detta verk som något vackert, detaljrikt och så, men i dess skönhet, dess destruktion, jag finner min mening ändå. Att destruktivt, att känna smärta, då jag skapar mig bränd. Jag finner inget mer, jag lägger mig till sängs, och jag ville ha mer. Nästa dag är smärtans dag, jag har utnyttjat mig själv och skrivit idag, på behag, detta är något som gömmer mig, hjärnsjukdomen, och detta heta ingen annan, tror jag vet att detta signum, jag ska bli min verklighet, med mig själv och andra.

– Skapa detaljer och helhet, under 2024

– Kombinera intressen så de blir djupare, under 2024

– Aquascaping och skrivande koncentrerar jag mig mest på, 2024

– Finna mening fast jag är begränsad, 2024

Jag med människor

Del1.Jag själv med andra: Skyddad i naturen, likt den skadade, det är människor som huggit mig svart, till mig och hånat mig. Jag drog mig tillbaka, det var som en, något förutsatt som jag är ville medge. Men då jag såg trådens hjärta. älven som rann mellan, dem så kunde jag inte låta bli att hänföras av dess skönhet. Jag tittade längs ån och jag undrade vart han försvann, kom attacken tråden gröna våren här, när jag fann sommaren så trivdes jag som bäst här. detta fungerade som mig för ett lugn, där jag fann ett vakuum då människorna i mitt minne försvann och ångesten dämpades så kunde jag här leta efter skönhet, vakta mina tankar, vad ska förleddes avslappnad mitt vara lkt hon som faller mjukt som tränades det är tungt, bland vackra träd, gröna, likaså jag, såg ett som hade hamnat över ön, då och i allra slutet av vägen funderar jag länge vad är det som får mig dit vid mitt öga, och vad är det som tar mig dit för, jag ser ju inte så jag lockades dit. Och då jag kollade på vattnet hur solen skapas, detta speglar där, jag följde skuggor där, det kom och i slutet där. Hörde jag tyvärr bilarna rusa, men på sommaren var det som löven fångat detta ljud, och jag stod där bredvid. Hon njöt av tystnaden Vintern dan kom, och allt blir snö till ljus, och jag önskade och jag aldrig komma härifrån med en gång, och då och från värmen trots snöandet och

Del2.När jag ser på dessa människor, vandrar de oftast omkring. När jag ser på dessa människor, finner jag där en blind. I strukturen som vi lever i, finns det inga val. Där ser man människor varandra, utan val, och jag tror mig se, felet i deras behag. Då jag var yngre, då var jag alltid rädd, för att bli förbisett, retade och sviken. Men då jag blev äldre förstod jag, att så var livets gång. Som vann från rädslan jag utvecklade någonting, som jag kunde använda som vänskap, när allting om runt mig inte stod still. Men med mindre rädsla, styrkan kom. Och då blev alla runt omkring mig annorlunda när de kom. Ledarskapet var stramt, jag blir bättre redan där, för min kunskap håll dig inte kvar där. Olika roller, där jag hade olika lätt, gjorde livet i brand, och det var knappast lätt.

-utveckla en extrovert ledarfigur, 2024

-Att utveckla en introvert ledarfigur, 2024

-Att utveckla någon som påverkar inifrån, 2024

-också att utveckla vänskap och andra roller samt ta dem till sitt djup, 2024

Skapa representerar mig inåt, utan också ut, ja har bestämt mig att skapa vissa mål, så står det i relation till ovan nämnda text samt vandraren och hans smärta. Detta ska ses som en vägvisare kommer allting som ska stå i riktning till den riktning kommer att ni kan men också ger upphov till 1 ideal. Detta ska ske som en vägvisare under år 2024 och ibland 2025något som ingen annan sett förut

• Mig själv
• Spela upp scenarion och se hur jag kan utvecklas av dem
• Förbättra min självkännedom genom att testa min självinsikt
• Kvinnor
• Få närhet av någon som jag finner attraktiv
• Välja kvinnor endast om det är för mig attraktiva
• Få en flickvän
• Konst
• Skapa detaljer och helhet
• kombinera intressen så de blir djupare
• aquascaping och skrivande koncentrerar jag mig mest på
• finna mening fast jag är begränsad
• Öka på min självinsikt
• Människor och jag
• -utveckla en extrovert ledarfigur, 2025
• -Att utveckla en introvert ledarfigur, 2025
• -Att utveckla någon som påverkar inifrån, 2025
• -också att utveckla vänskap och andra roller samt ta dem till sitt djup, 2025
• Sjukdomen
• Att finna mening och göra något av sin sjukdom – klar