Sanning och verklighet (del3)

tis 23 april, 2024 kl.17:24 | Inga kommentarer

Sanning och verklighet – världen som inte existerat

          1.Förord

Jag skall här undersöka världens existens i relation till vår världsvy. Tänkandet framstår av tidigare följda texter, och nya tankegångar; vilket sker med en kniv, som slår mot en hård figur, som sedan skapar ett nytt element. Tänkandet själv appliceras på det slagna föremålet och förändrar figuren där den nya figuren fungerar som något nytt. Dvs tänkandet framför de andra rubrikerna med redskap i hand; med en världserfarenhet som kan kopplas vid egen föreställningsförmåga, erfarenhet vid tidigare texter samt slutdestination. Vi fortsätter, om ej alltid med kritisk hand mot det skrivna förgångna, utan också en följd av tidigare betraktelser och därmed framfart. Vi kastats i hastighet fort in i både vetenskapen och världens beskattning; där vi undersöker det mest iögonfallande problemet: vår människa, dess tänkande samt erfarenhet och vilja att bemöta vår sfär. Tankarna separeras kategoriernas av nedan givna test som tillsammans skapar helhet och produktion. Nedan och följandet bemärkande får vi granska stenens natur, och senare, i andra avsnitt dess kniv, där jag med hjälp av, olika element vedersakar världssyner, sammanbinder dem och sedan gestaltar en ny sten. I nedan följande avsnitt visas grunden, det vill säga stenen vi rår oss på. Vi påbörjar sökande med nedan tidigare nämna text ”När iakttagarna närmar sig bilarna så finns det ökade odds till att se bilarna på ett annorlunda sätt. Detta på grund av vissa mänskliga faktorer. Såsom en repa i lacken på en bil; en mutter som sitter annorlunda – och så vidare. Man skall dock inte glömma att bilarna kan betraktas av iakttagarna på olika sätt.” Vi kommer också granska världen och dess fattning, oss själva och vetenskap.

  1. Tanken om att vi ser värden som lika, redskap och sanning, exempel

Låt säga att världen förespråkar gällande en företeelse, objektet i själv likadant. I detta fall ett konstverk. Alltså att vi känner samma sak för ett konstverk. Vi skådar, känner och begriper konstverket likadant och upplever det som likadant. Låt säga att föremålet beskrivs som vackert. Att alla känner likadant enligt ordet vacker – självklart fel – behöver knappast någon gemenskap med andra senare argument. Låt dock locka oss till tanken att en viss undersökning visar en viss gemenskap enligt en hjärnröntgen, då denna utger ett visst resultat som är befattad på så sätt att en likhet är densamma gällande hjärnornas undersökning likadant. I detta fall 9 av 10 fall. Är det då sant? Enligt an viss tidsperiod skall jag bevisa dess falskhet: Undersökningen sker mellan 12–18 på dagen. Mätningen sker alltså under detta tidsspann. Här sker sanning som en falskhet, mång i mycket att man ser undersökningen som individen själv. Under en annan tid finns undersökningen inte till, och därmed är den annars felaktig, eftersom personerna efter tidsperioden förändras, dom existerar i det dolda – eftersom vi skiljer oss åt gällande ett visst tidsspann, likaså vår sfär.  Individen förändras – vetenskapen likaså. Låt oss fortsätta: vi undersöker hjärnan, med vissa metoder, och i en viss del, skapas en avbild av föremålet i fråga: En viss utrustning analyserar hjärnan och ger ett utslag i form av en bild. Denna bild jämförs sedan mellan olika bilder, alla inom samma kategori. Sker samma tankegång inom visst språng- är hjärnan densamma inom en snäv bild som vi sedan gestikulerar, inom en radie densamma? Alltså, är en sjukdom alltid en sjukdom gällande dess namn – eller kan vi här se en skillnad? Låt säga en hjärnblödning, se dess bevis på en radie, en tid, genom vissa undersökningar. En hjärnblödning är aldrig lik en annan. Vi människor skiljer oss desamma gentemot varandra. Mellan olika parametrar är vi olika, därför blir hjärnblödning aldrig en hjärnblödning. Detta på grund att vi skiljer oss åt, och detta element, denna kattegosering ger lätt upphov till en förnekelse. Inte bara skiljer vi oss åt i något vi kan se som en sjukdom, utan denna försvagande enhet som ger upphov till en mätning, passeras ut ju mer universum förändras och individen likaså. Ju mer tid som framhävs ju mer ökas trovärdighet av missfall. Hjärnblödningen blir mer olik i jämförelse med andra individer på grund av att denna rinner ut i formen av tid. Ju längre tiden går från mätandet, som i detta exempel sker med en hjärnblödning. desto mer sviktar bedömningen och slutresultatet; mycket på grund av att vi förändras, och i det stora hela universum likaså – detta ger ofta upphov till, ett tankesätt – ett missförstånd. En hjärnblödning är aldrig en hjärnblödning, som ibland, men inte alltid. är en villfarelse i form av ett visst språk som kan förutsäga, men också skapa missförstånd. Världen som illusion, sannolikhet – tanken som instrument samt subjektivitet.

4.Empiriska bevis, och vetenskap, ytterliga exempel

Låt oss säga att vetenskapen förs framåt med hjälp av empiriska bevis. Att en viss händelse repeteras med en viss följd, och att denna följd ger upphov till en vis del; som granskas och att försiggåendet ses som en linje där själva repetionen skapar en substans, som vi kan iaktta och respondera utefter. Jag menar att visst utslag av vår natur som kan ge upphov till empiriska bevis. En maskin ger ett visst utslag, inom en viss följd. Vi beräknar då naturen av maskinen och förenar oss med maskinen, så att vi ser bevis att detta kommer ske igen. Ett annat exempel kan vara en viss formel som beräknar en del av universum därav. Att då se detta som en sanning, att detta kommer ske inom framtiden – kan vi se detta som en sanning? Att beräkna naturen så att framtida betraktelser sker som en absolutet, dvs evig sanning. Vi gestaltar denna framtid som ett måste, detta ger upphov att vi kan se bakåt i tiden, och därmed falsifiera metodens framgång, eller tillbakagång, och då bilda en metod. En metod som ibland föreslår evighet. Vi skall inom en vis följd finna denna åsikt samt vedersakare. Synen föreslår en vetenskaplig sanning, där utkastet gett upphov till att, låt säga att till 90 % procent av kvinnorna i en undersökning väljer män till framtida partner utifrån en speciell personegenskap. Det kanske inte lyckas, men oddsen till kvinnornas vetenskapliga egenhet förut nämnda text står för 9 fall av 10. Vi kan i denna sannolikhetsberäkning syn på vår sfär, där faktiskt vi kan beräkna dess innehåll, dvs det människan ej förutsäger utanför beräkningen själv. Beräkningen ovan bevisas genom sannolikhet. 10 procent hamnar därmed utanför beräkningen, men de återtar kraft i förhållande till ovan nämnda parametrar; tvärtom, 10 procent enligt en viss sannolikhetsberäkning sker utanför bedömning och blir därför en motsägnings-enhet följd av faktorerna innan som sker som fördel till ovan nämnda skillnad. Dvs motsatsen, tio procent. Om vi nu ser detta ur ren klarvinkel, så blir motsatsen något av denna värld, det vill säga 100-90=10. Alltså till förfogande 10 procent kvar. Detta är en sannolikhetsberäkning och skall själv dock ses som en. Där det är en så kallad uträkning, där den genom sannolikhet gällande beräkningen själv; världen och intet. Låt säga att det enligt systemet finns 10 procent kvar, är inte detta ett bevis gentemot absoluteten frånvaro själv. 10 procent genom vetenskapen själv, utsäger dess svaghet. Alltså en inte som bevisas som frånvaro själv, där ovan nämnda beskattning verifieras genom sakkunnighet om världens beskaffning. Empiriska bevis som bevisar, inte bara beräknings – konsten, genom att hitta sannolikhet, utan också för att hitta något vi kan se som intet. Evig sanning gällande ovan nämnda element kan alltså slås ut genom 10 procent. Ni kanske ser utmaningen framför er. De empiriska bevisen arbetar också i motsatt riktning. Går vi med på det ena, får vi också följa, acceptera, granska och särskilja en bedömning, och därför denna beräkning. Vi tillsluter verkligheten, och öppnar dess motsatts – allt efter vetenskapen – allt med åsikten att vi inte kan bedöma individens uppleverselförmåga till 100% gällande vissa vetenskapliga metoder. Själva beräkningen och hur den kommer att uppstå är en sannolikhet själv, där man kan se på grund av dess natur – ofta ett missförstånd när vi skall beräkna naturen, då beräkningen av en av denna, då ur ett brett spektrum, där sannolikheten i  beräkningen av sfärens helhet och tidsrymd . något vi helt och hållet ej kan få fullständig rättighet till. Om ,vi nu inte får reda på allt.  – troligen omöjlig. För om vi vet allt – hur kan vi då veta att vi vet allt?

Slutord

Jag märker att vi börjar komma till slutdelen av mitt tänkande: Undersökningarna är en del av vår sfär, då sfär som mängd. Den är inom universum en del, som måste beräknas själv i en undersökning av ett visst spann eller tidsperiod. Vi räknar oftast inte universum som helhet för då måste vi ta med själva uträkningen att det blir en uträkning, som en sannolikhet. Man ska dock tänka på att även om vi bestämmer en objektiv regel: Låt säga vi ser sanningen som en sanning då vi kan kommunicera (ett exempel på gemenskap sanning), men den upplever vi i vårt inre som annorlunda, inte bara för att vi kan se disskutionen som en enskild parameter, utan vi också är annorlunda. Då i vårt hela väsen, pga. av att vi förändras och är annorlunda, inom de vi ser som en likhet, dvs att i detta exempel förstå. Det blir i vårt hela väsen missförstånd, om vi inte tar till ovan nämnda missförstånd. Beräkningen inom en viss undersökning tar inte med beräkningen eller dylika processer som finns inom vår sfär, och kan därför aldrig bli helt sann.

Comments are closed here.