Konsten

Han vaknar tidigt på morgonen av smärta, och det kostade på honom att varje morgon gå upp. Meningen uppslaget tillsammans med hans obehag, han hade värde därav. Det är som meningen med detta blivit hans kall. Han älskar sig själv, och då han ser sina gröna ögon i spegeln känner han njutning därav. Tänk att så lite mening kan ge mig så mycket, i hans tillstånd, ja det är meningen att han skall vara i detta vara; det tycks som att han är skapat till denna sensation, och han ler därav. Det är som han är till  för denna smärta. Han lyckas knappt skapa i detta tillstånd, trots detta är han en större kämpande, och lidande än någonsin. Det tyr sig så att världen viker sig gentemot honom. Det förde sig så att han ficka smärta av det han skrev, pratade, och målade, men ingen trodde riktigt han själv, förutom de som han gav de sin närmaste vördnad, det var som att livet öppnade sig och skuggades gentemot han, han älskade han – sig själv, han stod i brinnande känslor – ja, han skapade dom han. I dessa kläder han fick vara han. Konsten var hans.

Den brännande smärtan jag når, i konsten jag skapar konsten, ja jag når mig förbi, om jag ända kunde nå lyckan utav dig, men tvärtom styrkan och aktiviteten smärta och mening därav, jag aktiverar mig och känner mig smärta och sorg. – ack min smärta, jag finner mening av dig. Jag vaknar så ofta utan ångest, och glädje därav. Stretchning av hela kroppen och meditation, rätt tabletter var han med – detta noga utvalt, noga detta genomförbart – allt genom egen kraft, ja dessa ting kysser mig, och jag söker innerligt efter mer av dig. Att kämpa bort smärta och att föra den sig åter sig i.  Detta kämpande gav mig mening och tro – konsten gav mig menig som aldrig setts förr, i denna värld där han fick bo.

Man skall veta att jag många gånger gåtts till sängs för att hoppas på hälsa vid morgonen, och ni skall veta hur många gånger jag har lyckats. Åh om jag var tillräckligt nyckfull, allt är mitt. Är jag då mer än en konstnär, är jag något nytt.