Utanförskap

Utanförskapet, att följa eller inte följa – befalla sig själv

Inte bara med sjukdomens ängslande framtid, utan också med ett utanförskap, likt en ensam mans öde. snarare missförstådd och ensam med sitt lidande, och varje mans mardröm, som drog honom inte bara från verkligheten, utan med fruktansvärda känslor, och med röster som förblindande han från denna värld. Med röster i sin inre själ, fortsatte han livet med ett ihållande mantra, att leva till 45 års ålder var hans ständigt hörda röst. Med tröst från anhöriga och med en vilja utanför denna värld, var han ständigt på väg framåt, detta framförde hälsa men också en ny vilja samt utanförskap. Ständigt med en ihållande röst i huvudet som riktade honom från gemenskap, att förvandla sig själv och sväva ut från andra; då blev han åter ensam igen. Kanske var det hans oförmåga att kommunicera med andra människor, som förde honom till ensamheten, detta och möjligtvis en ovanlig företeelse att respondera gentemot andra mänskor, som gjorde honom ny och annorlunda. Med en trägen riktning sade han sig själv att skapa något ingen annan gjort förut, och i och med detta välkomnande han sitt öde. En utmaning med röster i huvudet, som varken var trevliga eller bortkomna, startade han sin resa. Inte bara i sin styrka var han sjuk, han hade nämligen det inte lätt bland människor vars likheter välkomnande varandra, alla fall av äldre människor i stora grupper. Med något som jag nog överdrivet lite, för bland ungdomar och flickor gjorde han sig riktigt bra. Med detta i minne var skönhet hög, vandrade från mål till mål, ständigt ensam med sin begåvning, förde han sig till sina mål, inte bara med blyghet utan också med stolthet, viken kan kanske göra betraktaren någon förvirrad. Hans tankar var annorlunda, och svåra att ta sig åt, delvis åt hans hans figur samt smärta, dessutom också på grund av hans valda lästa litteratur. Denna smärta och tomhet, med en känsla som ej kan förklaras närmre. Denna var inte bara gripbart i hans ansikte, men också i hans språk, där han allra bäst utryckte sig hårt.

Jag klär på mig kläderna och tittar ut, ser dessa vackra flickor komma fram, och jag förbereder mig senare för dagens göromål – ångesten är svag. Då solen kommer nalkandes jag går ut, de många människorna tittar ut. Jag finner mig ensam här, ändå är det så många som ser mig där, varför är ett resultat av mitt sköna jag. Ja här mår jag bra. När jag reser mig upp och möter mitt enda just nu kval, så mins jag – mitt liv nu är närmast underbart.  Åter hemma igen, ångesten kommer, men den är så låg att jag knapp den känner av. I solens grönska natten kommer an. Hela tiden jag skrivit och byggt upp – jag ser upp mot himmelen och för mig bort. Hela min framtid ser ljus ut, jag njuter därav. Min konst mitt skrivande lever sig ständigt upp, och jag bättre finner mig då mina passioner lever upp. Med kniven jag vandrar, jag skapar och undrar vart mina passioner skall komma idag:

Jag var några dagar ledig, åter sig det jag blivit, salighet var där, och mina smekningar till livet jag känner här. Med ett helt hjärta av kärlek, äger jag här så mycket, även om det ej finner er i tycket; jag finner denna lilla skillnad mycket. Kärleken till mitt inre, irriterar ert inre. Mitt sena ser jag, och finner er i en annan värld, och ni kan inte se mig där. Hela denna vishet ligger här. I regn och sol mitt smärta för sig fram, i synnerlighetens njutning och skräck jag tar mig dit. idag känner jag hur jag lider, och jag ser denna sårliga känsla här, för det kommer sig att jag känner stolthet där. Det var som att ljuva toner fanns mig bredvid. Din lycksalighet, jag önskar du gjorde mig hel. Inombords mina tårar rinner, jag önskar du kan känna mitt inre. Jag slet mig därifrån, för allt är så tyst, jag sliter mig därifrån, i min sjukdom jag finner tröst..

I drömmen jag kommer ihåg dig, och din stötfulla verkan på mitt inre jag känner dig. Tänk om detta var en gåva. Jag skall kyssa dig sa jag, hennes kyss tillbaka är inte helt fullt av begär, utan det är snarast en uppfyllelse av denna himmelskas samt och sagolika sfär. Hon vet att jag älskar henne, och i hennes sällskap vore jag perfekt. Jag här kan jag inte förklara mig annorlunda, och jag hoppas ni känner förståelse därav. Med detta tankstreck kan jag ej uttrycka mig annorlunda. I min kärlek vill jag där ingalunda.

Jag tror mig under tiden du skall bli mig kär, styrkan som jag finner mig inombords, denna sagolika känsla, där de stötfulla känslorna, slår dig vart om vartannan, det som ger dig stolthet i form av lugn och passion. Åå denna tomhet i from av uttryck av sällsam känsla. Styrka  så litet, men också så stort. Jag står med värme framför den, och den vill slå sig än högre, mot solen ja det vackra gentemot.

I sin fantasi, där känner jag känslan därav, i solens ljus jag vill ta dig fram; källan till mitt växande, vill forma jag, jag lider inte mycket, för jag skall åter se dig igen, hälsan kommer hälsan går, stoltheten förmår, att skänka mig glädje och lugn. Solen strålar högt, men då ett moln kommer förbi, solens står som högst då. Ge mig henne, ge mig styrka. Blås din väg och ge mig lycka.

På morgonen då jag ser mig själv, då jag tittar mig i spegeln, en lycklig känsla skänker mig frid. Jag tror på att hålla mig i form, från lyckan till de attraktiva jag rör mig upphetsad, jag märker att jag med denna text inte vart var jag skall. Styrkan ger mig befall. – i styrkan går vi ensamma, dtt går oftast att slå med hårt. Att variera dom före kan vara en bra ide. Att efter tid bestämma sig och sedan följa sig åt.