Det okända

1, logik och språk

Tankar om det matematiska språket och dess sanning. Låt säga att vi har ett matematiskt system, med vederlagda värden på talen inuti i den. På en ö i världen någonstans lär sig en grupp människor matematik, där talen i sig har annorlunda värden. 2 står där för tillexempel för 5. De provideras med verktyg, kunskap och material för tekniska konstruktioner; med ett matematiskt system, där värdet på siffrorna skiljer sig åt gentemot de som vi i resterande delar av världen använder. Efter en viss tid får gruppen återkomma till världen, och får i uppdrag att bygga en konstruktion med detta matematiska system, med de värden vi i övriga världen har. Detta sker utan en omvärdering av språket; människorna kommer alltså läsa av ritningen så som de lärt sig, med de vederlagda värden på siffrorna de lärt sig. Konstruktionen kommer således att bli felaktig. I detta exempel uppkommer känslan att en liknande produkt, som den vi skapat – att chanserna finns att den kan skapas med ett annorlunda språk. Men att språket självt framför en skillnad i skapandet av det vi får känslan av att vara lika. Följdfrågan blir då: vad är likheterna och skillnaderna mellan produkterna som vi får känslan av att kunna skapa med olika språk?

Låt då säga att gruppen får en anpassad ritning, med systemet de använder, till att konstruera en konstruktion som visuellt kommer att se exakt likadan ut som en redan färdigställd konstruktion i samhället utanför gruppen. Efter färdigställandet av konstruktionen ställs den bredvid den, i samhället byggda konstruktionen; mekanikerna bakom verken förs dit, och de får observera det färdigställda på avstånd. De två grupperna kommer inte att se någon skillnad på konstruktionerna; de vet inte vilken de byggt och de vet inte vilken den andra gruppen byggt. De är rent visuellt lika. Oförmågan att separera dem bevisar detta. Grupperna får i uppdrag att tänka igenom skapandeprocessen och diskutera denna process med varandra grupperna emellan. Detta observeras, och man märker att olikheten, mellan språk och mått finns där – de olika grupperna tänker på objektet olika. Således har olikheten i språket, förändrat hur vi relaterar visuellt till ett objekt. Så gemensamheterna mellan grupperna, individmässigt; där är denna relation så pass lika att en diskussion underlättas.

Grupper emellan:

Likheter – det visuella, att båda grupperna inte kan se någon skillnad på objekten.

Olikheter – hur vi relaterar till det visuella på grund av det matematiska systemet.

Ger upphov till – omöjligt att särskilja de två olika objekten från varandra visuellt.

Omöjligt till samarbete på grund av frånvaron av en gemensam syn på konstruktionen av objektet i fråga. Sammanfattning: Att grupperna kan använda sig av båda konstruktionerna (fastän de är uppbyggda av olika språk), om de låt säga vill reparera en av dem, finner jag intressant. Alltså, konstruktionernas färdigställda-resultat, ger upphov till en visuell likhet, vilket ger upphov till att grupperna kan fortsätta konstruera på dessa objekt, oavsett uppbyggt system. Dock påverkar själva uppbyggnaden – konstruktionen i sig, hur grupperna relaterar till detta upplevda objekt, således finns det inte tillräckligt med gemensamheter för att de till en början skall förstå varandra, även då om en omvärdering av språket (vilket troligen skulle vara ganska lättlöst) skulle kunna ge upphov till detta. Min slutsats i frågan är, att det inte går att särskilja objektet från språket, utan att de faktiskt är en och samma, på grund av att de alltid relaterar till en betraktare. Detta trots, att den visuella delen kan ge upphov till att vi kan missta något som vi känner till om något annat. Den uppgjorda gemensamheten, som vi ofta identifierar som sanning; det finns alltså förutsättningar att använda en annan gemensamhet för att skapa något som ej går att särskilja visuellt från skapelsen av den tidigare gemensamheten. En slutsats är dragen, fler bevis behöver hittas för att stärka den, och ett frågetecken kvarstår, ett bevis som kanske kan förändra. Nämligen detta: På vilket sätt ger den visuella likheten, som ger upphov till att grupperna inte kan särskilja objekten – en påverkan av det vi ser som sanning och objektivitet, och hur ser den objektiva sanningen ut, för den enskilda individen, bortom gruppen.

Denna visuella likhet, vad är dess grund? Det matematiska systemet jag framförde; dess förändring och påverkan av tanken, dess förändring av värdet hos det matematiska talet som exemplet visade en, i alla fall till en början, oförmåga till kommunikation och också till en viss särskiljande i tanken själv. När slutresultatet var färdigställt, men med två olika språk, syntes dock ett objekt som till synes saknade olikheter. Min första tanke om en anledning till denna likhet var att, matematiken, som ett objektseende; alltså där själva objekten själv, 2: 11, 3:111, 5:11 111, fortfarande fanns kvar som en likhet i de uträkningar som gett upphov till resultatet. Dock så var fortfarande den sammanfattande upplevelsen annorlunda på grund av ändringen av de representerande objektseendes värden. Jag började då fundera på om det finns en tanke som kan ge upphov till, precis som förut, ett exempel som destruerar eller sätter tanken på dessa värdens absolutister språk i tvivel.

Frågan om de separerbara objekten? I bilden används det vi ser som tre objekt, går det att se dessa som något annorlunda. Om man tillexempel ser ett medellångt objekt som 11, ett stort objekt som 1 och ett litet som 111. Att sätta ett värde oavsett dess antal, utan att snarare sätta detta värde i relation till något annorlunda; men samtidigt att behålla likheten – är det möjligt? Jag kommer att senare analysera denna fråga än mer. Det är möjligt att beskriva matematiken från olika språk från (kanske även på ett annat sätt än värden själv), som kan ge upphov till en likhet i det beskrivna, grupper emellan – och som kan ge upphov till en gemensam kommunikation. Utslaget och dess brukmedel, eftersom vi begränsar svaret till ett visst svar och förståelse, använder vi förståelsen av matematiken som bruksmedel och framfart samt efterstörning som påbud. Alltså att det finns en gemenskaphet inom språket som vi kan känna av och se i likhet med bilarna – en likhet gällande svaret och förståelsen. Vi visade detta med bilarna, och dess kommunikationsmedel. Där förstod vi efter svaret bilarna som lika, därmed fanns det en förståelse, som jag försökt där greppa. Jag upprepar: Det är möjligt att beskriva matematiken från olika språk från (kanske även på ett annat sätt än världen själv), som kan ge upphov till en likhet i det beskrivna, grupper emellan – och som kan ge upphov till en gemensam kommunikation. Därmed en viss logisk gemenskap gällande frågan ett plus ett i den givna ovan nämnda logiken. Vi hade kunnat precisera oss ytterligare, genom en neurologisk undersökning, men denna har jag ej förfogande till. Att påstå att de framförda objekten i fråga är helt lika, tror jag dock är en illusion. De skiljer sig åt i vårt språk att beskriva dem – således är det ej helt likt, inte bara gruppmässigt, men framförallt individmässigt. Det kvarstående frågetecknet, och det uteblivna svaret. Det finns alltså en gemenskap gällande förståelsen. Att en bil ses som gruppens gemenskap gällande förståelsen går att se gällande ovan nämna regel. Gruppen har gemenskap gällande logiken, eftersom vi kan se en logisk gemenskap. Svaret 1 plus 1 delas eftersom gruppen handlar likadant på så sätt att förståelsen finns där. Bilarna går att ses som samma sätt, eftersom skillnaden beträffande bilarna upplevs på samma sätt som logiken, på grund av att räknesättet, den gemenskapen logiken finns där. Annars skulle inte grupperna se dessa på samma sätt gällande logiken. Logiken fungerar som ett bevis därav, annars skulle bilarna på ett annat setts på ett annorlunda sätt. Logiken delas, språket ej. Detta ger upphov till en skillnad.

Språken är densamma på samma sätt så de olika språken, med samma värde, ger upphov till ett kommunikationsmedel som jag använder mig av då jag analyserar förståelse, dess tankar och möjlighet, både individmässigt samt gruuppmässigt.

Man skall dock tänka på att Iakttagarna närmar sig bilarna så finns det ökade odds till att se bilarna på annorlunda sätt. Detta på grund av vissa mänskliga faktorer. Såsom en repa i lacken på en bil; en mutter som sitter annorlunda- och så vidare-Perspektivisk! Man skall dock inte glömma att bilarna kan betraktas av individerna på olika sätt – Subjektivitet

3, metod

Jag skall här undersöka världens existens i relation till vår världsvy. Tänkandet framstår av tidigare följda texter, och nya tankegångar; vilket sker med en kniv, som slår mot en hård figur, som sedan skapar ett nytt element. Tänkandet själv appliceras på det slagna föremålet och förändrar figuren där den nya figuren fungerar som något nytt. Dvs tänkandet framför de andra rubrikerna med redskap i hand; med en världserfarenhet som kan kopplas vid egen föreställningsförmåga, erfarenhet vid tidigare texter samt slutdestination. Vi fortsätter, om ej alltid med kritisk hand mot det skrivna förgångna, utan också en följd av tidigare betraktelser och därmed framfart. Vi kastats i hastighet fort in i både vetenskapen och världens beskattning; där vi undersöker det mest iögonfallande problemet: vår människa, dess tänkande samt erfarenhet och vilja att bemöta vår sfär. Tankarna separeras kategoriernas av nedan givna test som tillsammans skapar helhet och produktion. Nedan och följandet bemärkande får vi granska stenens natur, och senare, i andra avsnitt dess kniv, där jag med hjälp av olika element vedersakar världssyner, sammanbinder dem och sedan gestaltar en ny sten. I nedan följande avsnitt visas grunden, det vill säga stenen vi rår oss på. Vi påbörjar sökande med nedan tidigare nämna text ”När iakttagarna närmar sig bilarna så finns det ökade odds till att se bilarna på ett annorlunda sätt. Detta på grund av vissa mänskliga faktorer. Såsom en repa i lacken på en bil; en mutter som sitter annorlunda – och så vidare. Man skall dock inte glömma att bilarna kan betraktas av iakttagarna på olika sätt.” Vi kommer också granska världen och dess fattning, oss själva och vetenskap. Man skall dock inte glömma att bilarna kan betraktas av individerna på olika sätt – Subjektivitet

Jag kommer här utifrån ovan nämnda varaförståelse gå igenom, rent individmässigt, individen gentemot ett föremål, där individen själv granskar människan i vår sfär på ett visst vis. Utanför gruppen och dess, ovan nämnda individen. Alltså: ”När iakttagarna närmar sig bilarna så finns det ökade odds till att se bilarna på ett annorlunda sätt. Detta på grund av vissa mänskliga faktorer. Såsom en repa i lacken på en bil; en mutter som sitter annorlunda – och så vidare. Man skall dock inte glömma att bilarna kan betraktas av iakttagarna på olika sätt.” Vi kommer också granska världen och dess fattning, oss själva och vetenskap.

4, kategoriseringar

Låt säga att världen förespråkar gällande en företeelse, objektet i själv likadant. I detta fall ett konstverk. Alltså, att vi känner samma sak för ett konstverk. Vi skådar, känner och begriper konstverket likadant och upplever det som likadant. Låt säga att föremålet beskrivs som vackert. Att alla känner likadant enligt ordet vacker – självklart fel – behöver knappast någon gemenskap med andra senare argument. Låt oss dock locka oss till tanken att en viss undersökning visar en viss gemenskap enligt en hjärnröntgen, då denna utger ett visst resultat som är befattad på så sätt att en likhet är densamma gällande hjärnornas undersökning likadant. I detta fall 9 av 10 fall. Är det då sant? Enligt en viss tidsperiod skall jag bevisa dess falskhet: Undersökningen sker mellan 12–18 på dagen. Mätningen sker alltså under detta tidsspann. Här sker sanning som en falskhet, mång i mycket på grund av att man ser undersökningen som individen själv. Under en annan tid finns undersökningen inte till, och därmed är den annars felaktig, eftersom personerna efter tidsperioden förändras, dom existerar i det dolda – eftersom vi skiljer oss åt gällande ett visst tidsspann, likaså vår sfär.  Individen förändras – vetenskapen likaså. Låt oss fortsätta: vi undersöker hjärnan, med vissa metoder, och i en viss del skapas en avbild av föremålet i fråga: En viss utrustning analyserar hjärnan och ger ett utslag i form av en bild. Denna bild jämförs sedan mellan olika bilder, alla inom samma kategori. Sker samma tankegång inom visst språng – är hjärnan densamma inom en snäv bild som vi sedan gestikulerar inom en radie densamma? Alltså, är en sjukdom alltid en sjukdom gällande dess namn – eller kan vi här se en skillnad? Låt säga en hjärnblödning, se dess bevis på en radie, en tid genom vissa undersökningar. En hjärnblödning är aldrig lik en annan. Vi människor skiljer oss desamma gentemot varandra. Mellan olika parametrar är vi olika, därför blir hjärnblödning aldrig en hjärnblödning. Detta på grund att vi skiljer oss åt, och detta element, denna kategorisering ger lätt upphov till en förnekelse. Inte bara skiljer vi oss åt i något vi kan se som en sjukdom, utan denna försvagande enhet som ger upphov till en mätning, passeras ut ju mer universum förändras och individen likaså. Ju mer tid som framhävs ju mer ökas ofta trovärdighet av missfall. Hjärnblödningen blir ofta mer olik i jämförelse med andra individer på grund av att denna rinner ut i formen av tid. Ju längre tiden går från mätandet, som i detta exempel sker med en hjärnblödning, desto mer sviktar bedömningen och slutresultatet; mycket på grund av att vi förändras, och i det stora hela universum likaså – detta ger ofta upphov till, ett tankesätt – ett missförstånd. En hjärnblödning är aldrig en hjärnblödning, som ibland, men inte alltid, är en villfarelse i form av ett visst språk som kan förutsäga, men också skapa missförstånd. Världen som illusion, sannolikhet – tanken som instrument samt subjektivitet. Så även om det finns en logisk tanke som utspelas utsöndrad exemplariskt omedvetande för er, så finns det skillnader individer emellan: Man skall dock tänka på att Iakttagarna närmar sig bilarna så finns det ökade odds till att se bilarna på annorlunda sätt. Detta på grund av vissa mänskliga faktorer. Såsom en repa i lacken på en bil; en mutter som sitter annorlunda- och så vidare-Perspektivisk! Man skall dock inte glömma att bilarna kan betraktas av individerna på olika sätt – Subjektivitet

5, empiriska bevis

Låt oss säga att vetenskapen förs framåt med hjälp av empiriska bevis. Att en viss händelse repeteras med en viss följd, och att denna följd ger upphov till en vis del; som granskas och att försiggåendet ses som en linje där själva repetionen skapar en substans, som vi kan iaktta och respondera utefter. Jag menar att visst utslag av vår natur som kan ge upphov till empiriska bevis. En maskin ger ett visst utslag, inom en viss följd. Vi beräknar då naturen av maskinen och förenar oss med maskinen, så att vi ser bevis att detta kommer ske igen. Ett annat exempel kan vara en viss formel som beräknar en del av universum därav. Att då se detta som en sanning, att detta kommer ske inom framtiden – kan vi se detta som en sanning? Att beräkna naturen så att framtida betraktelser sker som en absolutet, dvs evig sanning. Vi gestaltar denna framtid som ett måste, detta ger upphov att vi kan se bakåt i tiden, och därmed falsifiera metodens framgång, eller tillbakagång, och då bilda en metod. En metod som ibland föreslår evighet. Vi skall inom en vis följd finna denna åsikt samt vedersakare. Synen föreslår en vetenskaplig sanning, där utkastet gett upphov till att, låt säga att till 90 % procent av kvinnorna i en undersökning väljer män till framtida partner utifrån en speciell personegenskap. Det kanske inte lyckas, men oddsen till kvinnornas vetenskapliga egenhet förut nämnda text står för 9 fall av 10. Vi kan i denna sannolikhetsberäkning syn på vår sfär, där faktiskt vi kan beräkna dess innehåll, dvs det människan ej förutsäger utanför beräkningen själv. Beräkningen ovan bevisas genom sannolikhet. 10 procent hamnar därmed utanför beräkningen, men de återtar kraft i förhållande till ovan nämnda parametrar; tvärtom, 10 procent enligt en viss sannolikhetsberäkning sker utanför bedömning och blir därför en motsägnings-enhet följd av faktorerna innan som sker som fördel till ovan nämnda skillnad. Dvs motsatsen, tio procent. Om vi nu ser detta ur ren klarvinkel, så blir motsatsen något av denna värld, det vill säga 100–90=10. Alltså till förfogande 10 procent kvar. Detta är en sannolikhetsberäkning och skall själv dock ses som en. Där det är en så kallad uträkning, där den genom sannolikhet gällande beräkningen själv; världen och intet. Låt säga att det enligt systemet finns 10 procent kvar, är inte detta ett bevis gentemot absoluteten frånvaro själv. 10 procent genom vetenskapen själv, utsäger dess svaghet. Alltså en inte som bevisas som frånvaro själv, där ovan nämnda beskattning verifieras genom sakkunnighet om världens beskaffning. Empiriska bevis som bevisar, inte bara beräknings – konsten, genom att hitta sannolikhet, utan också för att hitta något vi kan se som intet. Evig sanning gällande ovan nämnda element kan alltså slås ut genom 10 procent. Ni kanske ser utmaningen framför er. De empiriska bevisen arbetar också i motsatt riktning. Går vi med på det ena, får vi också följa, acceptera, granska och särskilja en bedömning – därför denna beräkning. Vi tillsluter verkligheten, och öppnar dess motsatts – allt efter vetenskapen – allt med åsikten att vi inte kan bedöma individens uppleverselförmåga till 100% gällande vissa vetenskapliga metoder. Själva beräkningen och hur den kommer att uppstå är en sannolikhet själv, där man kan se på grund av dess natur – ofta ett missförstånd när vi skall beräkna naturen, då beräkningen av en av denna, då ur ett brett spektrum, där sannolikheten i beräkningen av sfärens helhet och tidsrymd. Något vi helt och hållet ej kan få fullständig rättighet till. Om vi nu inte får reda på allt – troligen omöjlig. För om vi vet allt – hur kan vi då veta att vi vet allt?

Jag märker att vi börjar komma till slutdelen av mitt tänkande inom denna del: Undersökningarna är en del av vår sfär, då sfär som mängd. Den är inom universum en del, som måste beräknas själv i en undersökning av ett visst spann eller tidsperiod. Vi räknar oftast inte universum som helhet för då måste vi ta med själva -uträkningen att det blir en uträkning, som en sannolikhet. Man ska dock tänka på att även om vi bestämmer en objektiv regel: Låt säga vi ser sanningen som en sanning då vi kan kommunicera (ett exempel på gemenskap sanning), men den upplever vi i vårt inre som annorlunda, inte bara för att vi kan se dissektionen som en enskild parameter, utan vi också är annorlunda. Då i vårt hela väsen, pga. av att vi förändras och är annorlunda, inom de vi ser som en likhet, dvs att i detta exempel förstå. Det blir i vårt hela väsen missförstånd, om vi inte tar till ovan nämnda missförstånd. Beräkningen inom en viss undersökning tar inte med beräkningen eller dylika processer som finns inom vår sfär, och kan därför aldrig bli helt sann.

5, Att söka och misslyckas – att dö

Låt säga att vi har matematisk ekvation – då vi uppnår förståelse, kastas vi åter in i framtiden. Genom att titta tillbaka uppnås en konflikt, som med ett visst språng gestikulerar förståelse. Om vi kastas framåt med en viss hastighet som rymmer förståelsen av sanningen. När vi tittar in i framtiden, finner vi ett gap. I detta fall ser vi dess existens som varaförståelse, vilket kan uppnå en tid vars förståelse går fortare, eller stannar av tiden, i en sådan omfattning, då detta sker vilket framstår att förståelsen pågår längre tid än förseelsen av tiden själv – det vill säga – 100 procent förståelse av ett element som vi ej kan binda oss på, en varautflykt vilket anses som sanning. Detta då i skymundan av just denna tillflykt av sanningen. Då denna är mottagaren, då ser tankens framfart vars existens som rör sig fortare eller likadan än tidens uppnådda värde, då kan förståelsen av tankes genomförande hastighetsföremål nå oss på en jämlikhet som tittar tillbaka på en enhet som förbinds med hastigheten av existensen och vår sfär. Varaförståelsens genomgång går fortare eller lika fort än oss själva. Alltså tanken själv, förbinds så med omgivningens tolkningsförmåga att den hinner i kapptiden som vara-begreppet och omvärlden som framgående enhet. Då detta uppnås, kan vi se sanningen själv. Detta i beräknades fortgående ej med oss som spann, utan detta snabbare eller lika fort framför. Allt föregående text. Kommer jag stå utanför mig själv som bedömare inom just denna tid. Är vi samma sak, nej, inte då vi uppmäter oss som snabbare eller lika snabba inom en viss syn på tanken.  Exempel just ovan detta – förstår ni, när förstår ni, vilken hjärnmätning stannar tiden och ses som detta, alltså förståelsen som går fortare än tidens existens. Vi får förståelse för detta måste vi förstå fortare eller lika fort än omgivningen, om vi ser den som en brukande framtid. En framtid som för tiden framåt. Tiden i föregåe0nde experiment, med denna som bruk medel. Om tanken själv genom historien ses som tid, gå fortare eller lika fort som än tiden själv, då kan tanken bli fri och gå fortare eller lika fort än vår uppmäta sfär själv. Att tolka sanningens sanning, med föregående tanke som följd. Om vi upplever förståelsen före sfären självt, måste då denna räknas in på den förståelsen att denna kunde fås. dvs empiriska bevis och logik om just detta uppnås vår – sfären som helhet. Vi kan inte förutspå när förståelsen uppnås, och måste därför räkna in detta på empiriska bevis, som vi gick in på tidigare – sanningen som sanning när vi ska beräkna den – finns ej innan förståelse, och därför finns den inte.  Som helhet – vi kan inte nå den allra först, så som helhet är det förgången, och därför gå det bara beräkna ting i ett stumt ting, som vi benämner tiden. Inom denna del, inom denna artikelserie. klickande sanningen, rummet och hur vi går igenom sanningen. kommer jag utgå från sanningen, så att vi försöker finna sanning kommer använda förståelse som medel, och se hur sanningen kan relateras till denna.

Kategoriseringar, och ytterligare exempel: Om vi hittar sanningen så gör vi det så är den en kategorisering mellan två punkter, med ett visst kommunikationssystem, som leder oss framåt där själva kategoriseringen ej är lika på grund av vår olikhet. Exempel från artikel tre: Sker samma tankegång inom visst språng – är hjärnan densamma inom en snäv bild som vi sedan gestikulerar, inom en radie densamma? Alltså, är en sjukdom alltid en sjukdom gällande dess namn – eller kan vi här se en skillnad? Låt säga en hjärnblödning, se dess bevis på en radie, en tid, genom vissa undersökningar. En hjärnblödning är aldrig lik en annan. Vi människor skiljer oss desamma gentemot varandra. Mellan olika parametrar är vi olika, därför blir hjärnblödning aldrig en hjärnblödning. Detta på grund att vi skiljer oss åt, och detta element, denna kattegosering, ger lätt upphov till en förnekelse. Inte bara skiljer vi oss åt i något vi kan se som en sjukdom, utan denna försvagande enhet som ger upphov till en mätning, passeras ut ju mer universum förändras och individen likaså. Ju mer tid som framhävs ju oftare ökas trovärdighet av missfall. Hjärnblödningen blir oftast mer olik i jämförelse med andra individer på grund av att denna rinner ut i formen av tid. Ju längre tiden går från mätandet, som i detta exempel sker med en hjärnblödning. desto mer sviktar oftast bedömningen och slutresultatet; mycket på grund av att vi förändras, och i det stora hela universum likaså – detta ger ofta upphov till, ett tankesätt – ett missförstånd. En hjärnblödning är aldrig en hjärnblödning, som ibland, men inte alltid, är en villfarelse i form av ett visst språk som kan förutsäga, men också skapa missförstånd. Världen som illusion, sannolikhet – tanken som instrument samt subjektivitet.

Vi kategoriserar för att hitta likheter, men en hjärnblödning från ett visst perspektiv är aldrig densamma eftersom vi är olika. Detta kan lätt missförstås. Vi är aldrig lika – därför är en hjärnblödning aldrig en exakt samma blödning som hos en annan människa.

Vår förståelse förändras på grund ofta av tiden om det ständigt förs framåt, till och med kategoriseringen är ej hundra procent, och sannolikhetsberäkningar är dess icke vara bevis. Till och med orden efter detta, bevisen och terroriserandet är någon vi ej är säkra på att detta kommer framföras. Som sfären själv, med detta menar jag tiden som en helhet i det stora: mätningen av en maskin.

Inom ett visst spektrum, sluter vi en tid, mot det stora hela. En undersökning, under ett viss spann. Vi kan tillexempel undersöka en motors egenskaper och få ett utkast av en viss slutdestination, då vi spelat in denna slutdestination, inom ett visst spann. Dvs en viss tid, i en viss fabrik. Under denna tid pekar en viss mätning till en viss effekt och slutresultat. Utanför denna procedur spelar universum själv en effekt som kan slå ut ovan företeelse. Ett visst utslag: jorden förändras, detta kan ge upphov till att ekvationen inom ovan nämnda text försvinner. Vi kan inte vara 100 procent klara om hur denna tidsperiod, inom ett visst spektrum slår ut till 100 procent, om vi ser undersökningen till sin helhet inom denna sfär. Vi når aldrig, som ett förutspående sanning. Inte ens när vi tittar på föregående, dvs lyckad mätning. För vi vet inte om förståelsen, metoden, att läsa av det föregående lyckas, på grund av att vi inte vet att vi förståelsen av det tidigare. Detta eftersom ett visst utslag eller företeelse kan hinna före oss. Tillexempell: en hjärtattacks gemensamma mätningar.

Förståelse och psykologi: Vi kan titta på varandra och se förståelse inom ett visst spann, men vi kan aldrig göra det i vår sfär hela omfång. Den mänskliga förståelsen och dess psykologi tittar bakåt på det som redan finns. Medvetandet granskar, men far i hastighet framåt, dvs medvetandets iakttagelse, känningar, att se framåt och bakåt – förs framåt i tiden under iakttagelser själv. Medvetandet känns av annorlunda än tiden. Allt började allt med ett iakttagande av oss själva och utifrån. Framtiden och bakåtiden, förmågan att analysera denna gav upphov till känslan att vi far framåt. Vi kan inte i vår psykologi framhäva sanningen som något. Känslan att fara från baktiden är inte är inte tiden själv, som vi aldrig kunde nå. Förståelsen hinner bakom vår upplevda tid. Vi analyserar framtid och baktid, men den känslan står inte i samma fas som tiden som själv. Vi upplever tiden, som ett föremål som tid, vi når den inte med vår förståelse. Kommer vi fatt tiden? Den försvinner innan denna förklaring, dessa ord, kommer ej heller i kapp den. Jag dog nu.

6, tiden

Sanningen genom ett visst utslag i hjärnan och förståelse därav enligt så kallad neuropsykologi; denna ger samma utgång som tidigare. Vi kan ej förmedla slutresultatet, enligt en viss bas och därför blir den uppenbar – den finns inte; eftersom vi ej per 100 procent finner den. Vi vilar och förstår enligt en viss formel – det vill säga det föregångna. Sanningen existerar inte – den vederlagdas. En ny tro som ej helt ej kan förutspå att den i framtiden finns. Varför ska vi då följa dessa empiriska bevis, och ska vi följa det som bevisar att det finns en värd utanför det?  Det fungerar och har fungerat. En tro på att det går att följa detta med det oväntade i hand. Precis som det säger, att vi ska följa dessa empiriska bevis så kan vi också följa, i och med att de alltid ej slår ut 100 procent, och därmed ger världen utanför dess framfall. En tro om att samma sak kommer att hända igen, och att motsatsen, att världen är beskaffad på så sätt att den också finns inom en värld som ej existerar. Dom slår ut, och påverkar varandra, och är just nu en tro – som ej är sanning. I denna världslighet uppenbaras att världen ej vetandes är 100 procentig, och att detta ger ett utkast som innebär att världen inte per helhet ej finns till. Omotsägligt då vi ska bevisa motsatsen, ironisk nog tvärtom. Eftersom världen också existerar i detta obebyggda vilket är en sannolikhetsberäkning likaså. Vi vet inte om denna. En värld som slår ut ett ovetande. Det som finns kvar är en tro – sannolikhet-behandlingsväsendet. Det ovetande i empiriska bevis i dess motsats dvs, det omedvetna, det som ej kan mätas blir ett empiriskt bevis på grund av att det omedvetna också kan ske likt ett empiriskt bevis.

Är sanningen omöjlig att hitta och följer vår förståelse dithän? Då vi ej kan känna den per 100 procent: Vi känner inte till oss själva till 100 procent. Därför räknar vi på sannolikhet. Men vi kan inte observera oss i nuet, men inte i vår sfärs helhet. Jag menar att vi kan i nuet, om detta är omöjligt, räkna på oss själva just då. Men vi får då erkänna att detta genom människan ej skett i vår sfär tidigare, under ett enda ögonblick, för den processen påverkas av allt annat. Vi kan inte räkna ut något i en fullständighet om vi inte kan räkna ut allt, även om vi just nu kan räkna ut en process i nuet. Vi kan inte räkna ut universums utslag, i evigheten, även om vi i nuet kan räkna ut en process. Vi försöker räkna på sanning, men då vi gör detta, kan vi ej veta av sannolikhetsläran. Jag menar att sannolikhetsläran är en sannolikhet, ej sanningen. Under tiden vi räknar ut finns en annan process, uträkningen till att räkna ut uträkningen. Uträkningen är falsk, om vi inte kan räkna ut en process i nuet eller fortare än så. Vi kan ha fel och rätt gällande om att räkna i nuet, – vi kan kanske göra detta om tiden står stilla. Är tiden klickande kan vi fånga den inom denna punkt, men inte om den är flytande, då flyter den troligen i väg från ett håll till ett annat under förståelsen. Skeendet kan ske under tickandet, ej flytandet – en enhet kan förändras under tidens tickande. Förståelsen finns inom denna sannings ögonblick, då två punkter och dess mellanrum som upplevs som nuet, men det är en kategorisering i tillexempel neurovetenskaplig punkt, som står i relation gällande upplevelsen och tidens vara. När processen uppkommer finns nuet. Låt säga att en empirisk undersökning kan vara 100 procent sann i 30–40 procent, blir då inte motsatsen dvs, världen vi ej känner till 100 procent sann till 60- 70 procent sann – dvs det vi ej kan uträkna. Det omedvetna är ej klarlagt, men enligt en sannolikhetsbedömning är denna detta. Det omedvetna går bara beräkna inom en visst spann – men möjliga faktorer som följs – detta blir en beräkning själv. Vi sliter oss tillbaka, och tittar på 100 procent. Detta är ett visst utslag som beräknar något, men till 100 procent ej, på grund att det här också finns en beräkning på undersökningen själv. Det är ej 100 procent att beräkningen kommer att ske. Sannolikhet att den kommer att ske är inte 100 procent, och verktygen att bearbeta en sannolikhet förändras hela tiden, eftersom tiden förändras. Att beräkna en sannolikhet till det okända likaså. Vi hittar oss själva i nutiden, men vi ser också oss tillbaka till nutid, och upplever den som framtid. Kan vi inte beräkna oss själva i nutiden efter som vi ser oss som dåtiden. Vi enligt en beräkning hinner inte klargöra en beräkning från a till b, utan att färdas

förståelse och tid, Framtida och vederbörande tidsaxel möts, och kan ses som förståelse av tidigare spann. Denna förståelse – Inom klockan som tickande, kan vi stänga in i ett rum. Dvs förståelsen och dess framfart i ett ensamt rum under en viss tid. Där beräkningen existerar inom ett visst tickande spann; då kan vi inom nutiden också nå just denna, just inom tiden av ett visst klickande, men bara om vi räknar ut nuet som vi befinner i oss själva. Dvs tiden som tickande. Men om vi skapat denna figur, detta påstående, måste tiden mötas inom ett visst del. Låt säga att det går en sekund, och att ett påstående möts i detta nu och förståelsen samt uträkningen som nuet. Men om tiden ej befinner sig inom detta tickande, försiggår ej förståelsen inom ett uträkningsbart rum, då går det ej heller finna detta rum. Själva tiden som rum skall också finnas till, så om vi skapar detta, kan vi fortfarande ej nå vår sfär inom sig själv som helhet. Vi måste finna universums rum som helhet och dess beräknande, nuet som uträkningen likaså. Vi måste alltså räkna ut universum som helhet, alla dess faktorer, och hur de spelats in inom rummet av en viss tickande tid dess förståelse samt nu, annars slår det omedvetande ut möjligheten att rummet är uträkningsbart. Detta har aldrig skett, och att det skall fungera är nästintill omöjligt för då måste också beräknandet av framtiden med bakomliggande faktorer som följd klarläggas, rummet, klickandet, tiden, förståelse samt att kunna räkna oss själv i nuet. Om tiden rinner fortare är förståelsen finns den inte.

7, Sammanfattning

Kategoriseringar innebär att något, i en viss tillstängning mäts inom en period, där vi ser likheter, och kan forma dessa inom en viss innebörd. Detta ger en likhet, tillexempel människor emellan. Låt säga ett visst utslag gällande ett test, där sammanfattningen kan observeras genom våra sinnen. Nedan kan då förståelse genom en undersökning, hypotetiskt eller vetenskapligt, bilda en gemenskap som man kan sätta ett värde därav. Låt säga ett visst utslag på en undersökning beträffande människans förståelse. Genom tillexempel matematikens 1 plus 1. Något i hjärnan slår till en hypotetisk likhet, som jag sätter inom ett rum av förståelse. Att något händer vid detta förstådda utslag, i ovan nämnda del, att 1 plus ett är två. Vi kan dock aldrig, just nu förutspå framtiden i vår sfärs helhet.

Tiden som detta sker inifrån spelar en viss roll gällande kategoriserandet, ju längre denna far, desto större utrum för förtändningar. Förståelsen i ovan nämnda exempel är tillexempel detta. Att då hitta en viss förståelse, och ge ett utsprång därav, blir möjligt då tiden tickar, annars rinner tiden ifrån oss, Alltså rinner tiden under, och igenom förståelsen själv. Ett exempel är att, då vi börjar förstå, så har redan tiden påbörjat framfarten genom bevisliga hypotesen förståelse. När tiden nått två procent inom förståelsen, kan vi den ej bemärka. Under dock ett viss spann, kan vi se förståelsen genom att granska denna under detta spann, denna företeelse och hypotetiska gemensamhet. att förstå innan tiden kommit att påverka den kanske man kan lyckas genom att förståelsen går fortare än tiden själv

Utslaget och dess brukmedel

Eftersom vi begränsar svaret till en visst svar och förståelse, använder vi förståelsen av matematiken som bruksmedel och framfart samt efterstörning som påbud. Alltså att det finns en gemenskaphet inom språket som vi kan känna av och se, i likhet med bilarna, en likhet gällande svaret och förståelsen. Vi visade detta med bilarna, och dess kommunikationsmedel. Där förstod vi efter svaret bilarna som lika, därmed fanns det en förståelse, som jag försökt där greppa. Jag upprepar: Det är möjligt att beskriva matematiken från olika språk från (kanske även på ett annat sätt än värden själv), som kan ge upphov till en likhet i det beskrivna, grupper emellan – och som kan ge upphov till en gemensam kommunikation. Därmed en viss logisk gemenskap gällande frågan ett plus ett i den givna ovan nämnda logiken. Vi hade kunnat precisera oss ytterligare, genom en neurologisk undersökning, men denna har jag ej förfogande av,

Jag har försökt att beskriva förståelsen natur, och hur den skiljer oss från individ till individ, men också, hur grupperna rent logiskt fungerar. Man skulle kunna säga att individerna lever i företeelsen av sin omgivning. Även om det finnas likheter av förståelsen, en gemsam sådan, som vi kan urskilja grupper emellan, så är det inte helt samma som då man bevisar förståelsen vara eller icke vara, för individen själv. Oavsett hittar vi ej sanningen eftersom vi ej kan se oss själva.

8, appliceringar

Sjukhusets diagnoser förs framåt genom ett diagnossystem som tillämpas på något som ibland ses som en absolutet – nästintill sanning. Faran med detta brukningssätt är att diagnosen ses som en sjukdom självt. Detta kan ge upphov något märkligt. Läkarna tror att vi lider av samma process. Sanningen bemärkt, egentligen är det tvärt om – vi lider av olika sjukdomar. Den ena är inte lik den andra gällande processen. Den varierar från sammansättning och processen sker utanför sjukdomssystemet. Diagnossystemet fungerar som ett medel till en behandling, och skall delvis ses som denna. Då en människa kommer utanför, dessa företeelser kan detta ge upphov till ett missförstånd. De tror ofta att diagnosen, är som deras i förälskelse sitt påbud och kategorisering. Då föds detta system till ett missförstånd vilket själar inte bara patienter utan också deras anhöriga i ett kroniskt evigt dilemma, dvs att diagnosen, som diagnos är sann, sann på ett vis att varje vara, ej begripligt kan användas utan de fördunkla i sjukväsende. Diagnoser är på ett sådant sätt att den per 100 procent är helt likadant patient till patient. När elementet vid närmare företes skiljer sig från individ från individ, Detta för framför sig ovan nämnda missförstånds, och på grund av detta regleras en annan kunskap, dvs förmågan analytiskt sätt löplägga upphov, sjukdomsförelståelsen, så den blir holistiskt fungerande där ett anpassningsbart schackbord, där analysen har rätt pjäser samt åtagande och därför behandling i hand

Det är viktigt att vi lägger in basen gällande vissa händelser och företeelser gällande filosofi och vetenskap; mycket eftersom dessa är hus men rötter som skall växa fritt och få solljus. Förmågan att få dem att växa i vår framtid, är förståelsen som ligger i grund av dem. Inom både filosofi och vetenskap. Dessa är våra barn och vi skall behandla dem därefter.