Alster, del 1

Likt en fånge som släppts lös

Här så kände jag mig fri

Snaran lättad från min hals

Då gick tiden mig förbi

Här blev jag stundtals så lugn, så avslappnad i mitt eget vara, att min ångest tidvis inte kändes vid.

Veckovis, ibland dagvis – ofta tog jag bussen hit. Vanligen med ångest, sällan utan smärta. Men något friskare, något mindre tung, då jag tog bussen hem igen. Det var nog solen, vinden, den rosenröda himmelen, som trots den ökade aktiviteten, sänkte mitt tvivel, och åter gav mig friheten.

Månaderna kom och gick, löven blev tunnare, luften kallare. Just precis då, i växlandet från varmt till kallt, hände något med någon. Förbindelsen, de välkomnade känslorna; det friska från vinden, det lugna från solen, det sköna från himmelen och den rofyllda varan – dog ut, slogs bort, och tillsammans med ett något mindre njutbart klimat, väcktes de känslor som präglat det vara – det tillstånd som från allra första början fört mig hit.

Genom varat kommen av gemenskapen mellan brännande smärta, kvävande ångest, och tankar rörande tvivel om möjligheter i mitt framtida liv, kom jag till denna plats. Månaderna mars, april; året 2011 – var en mycket svår period för mig.