Vägen till mina mål

Vandraren och hans smärta – del 1 – meningen med hans smärta

I denna lilla text kommer jag med upp då jag försöker nå de mål jag satt upp för mig själv. Nedan följer alltså historien om detta!

1

Den brännande iskalla sensation i min hud, den sträcker sig runt själen likt en musikalisk symfoni – sig inget annat vill än att dra mig djupt inuti. Musiken som detalj finns där, och när jag med blekt ansikte går, så kan jag ej annan än nå, ur solens vackra själars strån, med vind i mitt hår, jag ensam här gå. själen sparar detta sår, musiken likaså, det var som igår. Varje trappsteg jag tog, överlevnaden tack vare min stolthet fanns där, som vanligt, i mig själv var kär. Skuggiga gestalter från öst till väst, kände inte mitt vrål, utan såg en ensam man där gå.

2

I höger hand; droppas, silar och bränner en obehaglig känsla, något ångestskapande samt i själen, så som den var förödande, därför likaså ond. Jag själv slåss och nekar denna fruktansvärda känsla, den sätter inte bara mig i brand, utan håller min hand. Min styrka och själ, hela mitt väsen vilar på detta ont. Men idag, då ångest är för stor, när den varnande djävulen står mig vid spel, gör jag allt för att få den vacker och i samband med mig hel.

3

Jag befinner mig på en lugn, något trång, men lugnande samt surrande parkeringsplats. Jag lägger mig på golvet, smärtan som är inte bra men just denna dag i ett lugnande ja.  Jag tittar och känner av den mänskliga närvaron, som lugnat mig, får mig något tryckt, men tårarna inombords finns ändå där. Jag ler, jag hälsar, men finns inte där. Det surrande och svala gör mig lugnare, det skapar min vara. Då som ofta förr jag andas här trött, men slipper ensamheten hemma, ja här jag nästan dött. Men inte ensam alla fall. Att bli något ekar mitt kall!

4

Plötsligt går jag upp; känner en sällsam doft, njuter därav, för den påverkar mitt avslappnande jag. Den surrar högt, doften gör mig trygg. Tillsammans med människorna och något ilande, något ont, som ej kan sättas annat än något rött, fördärvligt och en äcklig brand, här går de gemsamma känslorna hand i hand.

5

Jag blir stel, lugn och besatt i ångest. Jag gör allt att den ska försvinna och jag drömmer och kämpar, slår och kivas med dig, Du är mitt jag – du är min förnekelse med min spänning – mitt kämpande därav. Jag önskar dig bort, jag slår dig hårt, men märker att jag mig själv slår. Här blir jag knappas helt.

6

Då jag tar tag i mina egna händer, känner dom lena, då jag ser på dem, finner jag dom perfekta. Jag reser mig upp, möts av lyset från min lampa, känner tårarna trampa, så som att de stiger mig ur min ömma hals som tröttas, och tillsammans med min värme, bildas en dans – dansen som aldrig fall i valls. Jag går ut på min trappa, häver mig långsamt ner, ber till någon som inte är här – finns inte mer. Väl ute från detta vemodiga, krampaktiga; färdas illa beteende och bejakande. Ser jag månen till min tröst. Utanför min lägenhet är allt halt, jag finner tröst av en tro, att jag ska finna tröst, ja till och med få hjälp av brinnande smärtor. Det är svårt att såhär efter att finna rätt tillfälle. Ja, min historia blir fläckig och obestämt därav.

7

Bakom mig, slår folket av glada skratt, de tjoar och kimmar, skrattar och bedrar sig. I min rygg, avsaknaden av rofyllt vara, skador i min själ – ja de vackra vara. Vemodiga känslor som bär mig, tårarna är mig nära. Jag säger klent, ej uppvisad, ja stängd – jag längtar hem. Hem till mening och värde, jag bokar där mitt vackra värde. Då jag mäter psykiatrin, tårar börjar rinna ner, jag orkar inte mer.

8

Runtomkring mig längtas hopp, jag möts av aggression, idag jag vill slå. Ta henne bort. Då mina kära känslors välbehövd, mina trånande drivet efter mening åter igen, driver tårarna ner, jag säger jag ej kan prata mer. Tyst förståelse av folket där. Möts till slut av vansinne där: 5 mg sobril får du här, du är inte tillräckligt sjuk för att få stanna där. Längtan till att försvinna finns där igen, jag gråter häftigt då jag ska hem igen. Återigen på väg hem, jag äter en stund; hämtar alkohol samt stesolid, de verkar båda, tack att de finns. Hemma igen helt paralyserad är, min syster kommer – jag finns ej mer.

9.

Jag vaknar av att knappt kunna andas. Varje andetag, varje gång jag försöker ta syre, är för mig frustrerande, irriterande och mödosamt. Till slut, då det närmar sitt slut, anstränger jag mig upp.

10

Dagen börjar i smärtans tecken, kylig till ovanlighet både armar och ben. knappt fått någon sömn. Efter några tunga timmar sätter jag mig för att skriva. Ingen tackt, ingen skön prosa ej eller, ej heller dikt jag kan hitta. Jag tar en paus och försöker hitta det jag igår gjorde lätt. Jag läser Goethe och Heidegger av och om. Ingen likhet gällande stilen ej heller där.  informationen därav. Min stil blir en blandning av Goethe och Nietzsche – kanske inget bra val. Jag funderar på om hur jag ska förbättra min poesi, ja allt annars som finns inom skrivande. Usch, jag funderar på om jag ej har tillräckligt med ord, min minne är ju så dåligt. Musik finns dock där, takten menar jag då, Ja låt oss nu gå.

11

Sakta öppnar jag dörren. Till vänster trappan mot mörker, till vänster en äldre man. Han pratar, ja nästan skriker sig fram. Jag tidsmålet lyssnar, i mörkers lugna ro jag, hag avbryter snällt, han blir tyst, Så tyst att jag åter gå. Till vänster gammal, vacker tidsscen, kyrka ligga, till höger enkel äng där svart. Jag lyssnar på melankolisk natt. Efter detta lacrimosa från min skiva den hiva. Jag begöver enbart tacken den lyssna. Väl i busshållplatsen, där jag två äldre kvinnor ser. Jag tjatar så på den ena att hon ej vill ha frågor mer. Strax därefter buss en mig ta, Detta, i början av denna vecka min vardag är ja.

Då jag sett den rosenröda, vackra men döljande, med sina vackra flerdrag, solen, så fick jag åter fylla min kropp med hälsa. Min motgång, min framgång, min identitet. Jag överlevde – jag gjorde något ingen annan gjort förut. Jag överlevde så jag åter kunna bli kreativ igen.  Psykdomen blev delvis det mätbara i en sådan tillvara. Jag överlevde, blev inte frisk, men friskare, ja sjukdomen gjorde jag så bra att jag sa: jag har gjort något ingen annan gjort förut – proelium, proelium –  1 avklarat. – att skapa mening med min sjukdom

             Vandraren och hans smärta del – 2  – att göra konsten så detaljrik som möjligt

I denna lilla text kommer jag med upp då jag försöker nå de mål jag satt upp för mig själv. Nedan följer alltså historien om detta!

1

Blicken vandrar ner till vårats grönska, jag tänker att den ska vidröra min hand, ack den mig ej berör. Jag rör mig den närmre, jag når där kärlekens bröst. Lång inne i mig förenas men den med kärlek, ack, den försvinner fort, bortom min tröst. Längre bort vid stammen av en tall, dår jag vilar, känner ditt frånvarande skall. – undrar om du då tänker på mig. Solen slår mig i ansiktet hårt, aj det faller mig nedåt. Smärta, glömska. du är överallt, olia tidsepoker, jag vet ej om jag dikten hit når. När vinden och dina röda kinder jag ej når. Mörker jag ej dig når. Du vänder dig bort, kärlek försvinner, den var då kort. Senare jag åter dig nå, Ack att jag ej vågade då.

2

I själen vishet jag befinner mig. I vindens vinande jag finner dig. Ack jag riktigt dig ej kan nå, men jag ger ännu inte upp hoppet på oss två. I din kvinnlighet jag kan dig få- till slut det blev oss två.

3

I nattens vålnad smyger sig förbi, ångest skarp som en stunget bi, jag försvarar mig med tablett i hand, ångest är min andra hand. Kärlek kommer kärlig går, men älskade de består.

4

Med kärlek i brusten hand, detaljer satte jag i brand. Diktandet där jag ej kom åt, aggressionen talar bilders språk. Den elaka kärleken jag också kom åt. Proelium, proelium!