Okategoriserade

Undersökningar av identifikationen

mån 29 januari, 2024 kl.14:29 | Inga kommentarer

inledning

Här kommer jag att dela in identifikations-punkten i tre olika delar: den första delen, är en del som kommer separera frågeställning gällande identifikations-punkten, och sen kommer stå i relation till, arbetet som proelium gjort – det vill säga jag, i ett större, tidigare verk – som jag har gjort. Som inte bara handlar om identifikationspunkten, utan som är relativt stort, och som jag inspirerats av. En annan del, handlar också om det ett tidigare verk, som Proelium, skapat – den heter hjärnans djup; jag kommer också här som ovan nämnda text, relatera mina tankar, min kunskap, till detta verk. Den sista delen, den del som kräver informationsintagning, kommer också relateras till min text, om denna text, den jag här skapar, den om identifikationspunkten.

Egna tidigare texter

Två texter av Proelium – Identifikationspugnten, förklaring av driftegenskaper, sidan ett – grunden i vår Identifikationspunkt: I detta arbete använder jag ordet identifikationspunkt, vilket är det hos oss, som bestämmer vad våra drifter påverkas av, gällande omgivningen. Denna punkt varierar från individ, till individ, beroende på vad vi har varit med om, våra värdesättningar, intressen med mera. Men det finns också en del som nästintill alla har gemensamt, och det är också därför våra drifter får utlopp av, påverkas av, och triggas i gång av många gemensamma objekt, i vår omgivning. Ett är tillexempel det motsatta könet.

Att inneha en förmåga till konkurrens. Identifikation utifrån att konkurrera gällande konflikt: Individen skapar här sin identifikation utifrån det den tycker om hos sig själv – den hatar inte andra, utan ser sig själv som stark, utan en respons som utspelar sig på så sätt, att denna respons, nedsänker det den upplevt en förlust gentemot. Man skulle kunna säga att frånvaron av denna respons ger upphov till en identifikationspunkt som förändrats mindre, som ger upphov till en mer djurisk, och på ett sätt också kanske mer naturlig – minde människoaktig, mer våldsam människa. Detta är människan utan tillstånd nedre, men med den övre.

Identifikation utifrån att konkurera gällande konflikt – Proelium Här upplever individen en lägre förmåga inom ett område gentemot en annan individ; t.ex. skönhet eller kompetens inom ett område. Ångest, avundsjuka och ilska uppkommer, särskilt då individen blir utkonkurrerad, vilket kan ske endast genom själva upplevelsen av förlusten beträffande intresset – som en utkonkurreras gällande en tävlingsegenskap. Denna ilska kan ofta få utlopp gentemot det konkurrerande i fråga, och då genom aggressionsutspelningar.

En generell identifikationspunkt – som ofta ger oss ökat självförtroende. Ett inbyggt socialt system om vad som räknas som vinst och som förlust, tror jag också förekommer, således blir själva vinsten i sig (med eller utan tävlandet) ett objekt som drifter riktas gentemot. Denna tävling, eller vilja att rangordna, förändras också i och med att våra drifter påverkas av vår genetik och påverkan av omgivning.”

Alltså; individen får inte ångest eftersom den inte upplever förlust eftersom den inte förlorar konkurrensmässigt gällande möjligheten att mot ett objekt få sin lust tillfredsställd. Benägenheten att nedsänka de som den konkurrerar gentemot finns här alltså inte. Däremot upplevs stolthet och glädje över sig själv, men också en ökad benägenhet till kamp åter igen.

Minnet: minnet är en viktig del som ej skall försvinna! Då vi utsätts för andra människor sker en slags pådragandet där människan formas både omedvetet och medvetet, därför finns det oftast roller i grupper eller individer som tenderar att vara likartade. Om en handling är riktigt hård mot invriden, kan detta minne fastna i individen mycket fort och kan därför sätta sig på minnet extra fort. Det kan också vara så att man helt och hållet går bort eller emot sina värdesättningar och där faktiskt minnet utvecklat sig själv och ändrar sig själv helt utan egna värdesättningar, utan man där endast påverkas av sina känslor. Detta går jag in på utifrån kategoriseringar, lite senare i boken på olika sätt., Sammanfattning av boken gällande driftuspelningar ,av proelium

Sammanfattning av 1

Då en identitet skapas, genom många repetitioner till hjärnan, på ett sådant vis, att vi då, genom detta, skapar en Identitet – då en känsla kommer åt en, och man inte är tillräckligt stark för att hantera den, sker en vilja att, hantera den. Om individen inte klarar av detta känslotillstånd, kommer han eller hon, försätta sig i ett visst tillstånd, som han eller hon inte klarar av – kommer detta med viss repetition, sen ske automatiskt – en identitet skapas. Om vi tvärtom känner en tilldragande känsla, blir också detta till en viss identitet. Jag kommer senare också att analysera, vissa faktorer, som ger upphov till olika regler i människan som sker inifrån. Denna känsla, är en känsla, som är så hård, så jobbig – att individen inte klarar av den.

Vad har då vårt språk att göra med detta? Vad händer exakt då denna rubbning, vilja att trycka ner, sker? Själva viljan, att inte klara av att hantera, det som är jobbigt, hos oss. Vi behöver språket för att klara av detta, därav skiljer vi oss, gentemot djur. Då vi har, denna konflikt, så trycker vi ner vissa saker med vårt språk  på ett logiskt sätt. När det är plus så klarar man av konflikten, och när det är minus så klarar man inte av den. Detta är toner av omvärlden, också det med vårt språk – som sker utifrån. Verifikation, moral, egna tidigare vårdsatsningar, och tidigare identifikations – punkter, samt vår förmåga att trycka ner enligt en viss logik, i förhållande till vårt språk – som också här ovan, finns till.

 

2 – konst och likartat

Nedan kommer ni få en titt, av hur mitt tänkande fungerar. Det är alltså svårt, av att endast läsa texten, läsa om hur vår konst fungerar. Efter detta kommer jag att analysera med hjälp av det jag skrivit, olika delar av konst i samhället. Och jag kommer kämpa för, att inte bara köra bilen, utan att förstå den.

Många typer av språk ändrar människan; värdet med poesin finns självklart här – den lever och frodas inom oss – därav är den meningsfylld. Moraliska regler, det som finns i huvudet skapat av tidigare identitet – det går eftersom filmen är vacker, enligt andra är det också, kanske ok, ok om det knyts ihop med identifikationspungten. Skönhet och popularitet påverkar också oss, musik påverkar likaså – den gör det enklare att acceptera naturen, eftersom känslan är inbokad i hjärnan, då lättare att acceptera och hantera med humor. Då aggressionen riktas till något, uppenbaras nummer två – men endast då aggression stött över ångesten. Man tål inte att titta på sig själv, ångesten eller skammen är för stor. Vi tittar på oss, klarar ej av att trycka ned känslan, med språk. Se exempel, annars tål vi den, kan kolla på denna, upphöja den. Älska den i framtiden – älska oss själva, detta ger upphov till – verifikation och logik. Mindre känsla, vinst med språk. Känsla av övertag. Djupare exempel med logik och kemi. Repetition, pennan – skriver in humor och skönhet – vår biologi är sinnessjuk, vi skapar, lever, med en lögn – vi skrattar. Ångesten minskar.  För att klara av att leva med något för vi är. I vilken nivå av ångest och aggression förändras vi. Andra känslor likaså. Språk och drift skapar vissa känslor. Kärlek tex. Vi måste överleva. Hur? Ansikten, känslor, samhälle – varierar i olika grupper. Jag ihop med dig.

 

hur ser vi på musik, film, tavlor och övrig konst? Enligt mig upplever man konsten, på ett sådant sätt, att det ger en själv, och oss, någonting. Detta någonting, kanske sällan är det någonting vi reflekterar över. Alla har vi sett på en film – men har vi alla, reflekterat över varför, och hur det påverkar oss? Jag skulle vilja säga, att människor och människan, lite, eller ingen, lagt energi på detta. Och när vi väl gör det – gör vi det inte särskilt bra; alla kan köra bil, men få kan laga motorn. Jag kommer nedan granska olika filmer och olika typer av musik, samt böcker: med hjälp av detta jag ovan, analyserat ut.

Weathers lidande

Denna bok, detta verk, kommer jag nedan att analysera: Den här boken handlar om, en ung man, som förälskar sig djupt, och som sedan, också blir olyckligt förälskad. Mannen, boken, visar upp en affär, i form av vänskap – där mannen, inte bara bli vän med den som han känner förälskelse i, utan han blir också god vän men hennes man. Man kan ganska lätt förstå, att det var i författarens värde, att göra något vackert, inte bara av kärleken, utan också av den olyckliga kärleken. Denna kärlek, denna olyckliga kärlek, fungerar på mannen så hårt, att han sedan tar livet av sig. Man kan också här se, att författaren, att Wearther  själv kommer slåss mellan ångest, samt den dova deprimerade känslan, samt åtrå till kvinnan. I slutet av boken, förfaller han så hårt  dessa tre tillstånd, att han inte klarar av dom. Han tar i stället sitt liv. Och för att klara sig, den lilla tid som bedrivs i detta, av författaren själv, lidande där han tillslut dör. Det vackra i detta tillstånd, används, inte bara genom att påverka publiken: kärleken och bildandet av Lotte, där hon ses som allt, hennes skönhet, och hennes goda humör, ja, där byts människan ut, och försats i en vackrare sådan, en vacker bok. Lyckas han då, lyckas han skapa kärlek, lyckas han skapade vackra i konflikten mellan kärlek, aggression, depression och ångest, ja det är upp till läsaren själv.

Leon

I denna film gestikuleras, ett barn, en man ett par, ett yrket. När man då tittar på film, då man för ögonen, mot det vackra samspelet mellan de två, då ser man framför allt kärleken mellan dem, och inte bara genom samhällets syn på lönnmördare –  bräckliga, det fula, det förskräckliga utan snarare det häftiga och vackra med att mörda en människa; som ett bevis av deras mål till skönhet, att de bara dödar män. Det skräckinjagande, fula och äckliga försvinner ganska fort. Det mystiska, det ovanliga, ja, det vackra mellan deras relation och deras yrke. Vilket gör att vi kan acceptera, inte bara filmen som sig, utan just det som jag nyss har sagt –  det ger det onda, det som vi räds för –  ja, det blir acceptabelt i filmens värld.

 

 

Sammanfattning av 2

Det som gör storheten, i dessa verk; är att konstnären gestikulerat konflikten, mellan olika känslor på ett storartat sätt. Jag kan då jag analyserar; riktigt känna av konflikten, i till exempel Werthers lidande i; då där känslorna, mellan ångest, attraktion samt depression – förs fram. Eller då jag sluts, på det hemska med ett lönnmord – då jag i stället förtrollas av kärleken som visas i filmen. Eller då jag, stundtals för in mig själv, i ett destruktivt syfte, eller väljer att lägga mig ned – ned, ned djupt, ned.

Slutgiltig sammanfattning

Tanken går i omgångar från upplevd nutid till dåtid, från stiltje till att analysera denna stiltje. Vi skapar oss själva, från oss själva

Vägen till mina mål

tis 30 januari, 2024 kl.16:54 | Inga kommentarer

Vandraren och hans smärta – del 1 – meningen med hans smärta

I denna lilla text kommer jag med upp då jag försöker nå de mål jag satt upp för mig själv. Nedan följer alltså historien om detta!

1

Den brännande iskalla sensation i min hud, den sträcker sig runt själen likt en musikalisk symfoni – sig inget annat vill än att dra mig djupt inuti. Musiken som detalj finns där, och när jag med blekt ansikte går, så kan jag ej annan än nå, ur solens vackra själars strån, med vind i mitt hår, jag ensam här gå. själen sparar detta sår, musiken likaså, det var som igår. Varje trappsteg jag tog, överlevnaden tack vare min stolthet fanns där, som vanligt, i mig själv var kär. Skuggiga gestalter från öst till väst, kände inte mitt vrål, utan såg en ensam man där gå.

2

I höger hand; droppas, silar och bränner en obehaglig känsla, något ångestskapande samt i själen, så som den var förödande, därför likaså ond. Jag själv slåss och nekar denna fruktansvärda känsla, den sätter inte bara mig i brand, utan håller min hand. Min styrka och själ, hela mitt väsen vilar på detta ont. Men idag, då ångest är för stor, när den varnande djävulen står mig vid spel, gör jag allt för att få den vacker och i samband med mig hel.

3

Jag befinner mig på en lugn, något trång, men lugnande samt surrande parkeringsplats. Jag lägger mig på golvet, smärtan som är inte bra men just denna dag i ett lugnande ja.  Jag tittar och känner av den mänskliga närvaron, som lugnat mig, får mig något tryckt, men tårarna inombords finns ändå där. Jag ler, jag hälsar, men finns inte där. Det surrande och svala gör mig lugnare, det skapar min vara. Då som ofta förr jag andas här trött, men slipper ensamheten hemma, ja här jag nästan dött. Men inte ensam alla fall. Att bli något ekar mitt kall!

4

Plötsligt går jag upp; känner en sällsam doft, njuter därav, för den påverkar mitt avslappnande jag. Den surrar högt, doften gör mig trygg. Tillsammans med människorna och något ilande, något ont, som ej kan sättas annat än något rött, fördärvligt och en äcklig brand, här går de gemsamma känslorna hand i hand.

5

Jag blir stel, lugn och besatt i ångest. Jag gör allt att den ska försvinna och jag drömmer och kämpar, slår och kivas med dig, Du är mitt jag – du är min förnekelse med min spänning – mitt kämpande därav. Jag önskar dig bort, jag slår dig hårt, men märker att jag mig själv slår. Här blir jag knappas helt.

6

Då jag tar tag i mina egna händer, känner dom lena, då jag ser på dem, finner jag dom perfekta. Jag reser mig upp, möts av lyset från min lampa, känner tårarna trampa, så som att de stiger mig ur min ömma hals som tröttas, och tillsammans med min värme, bildas en dans – dansen som aldrig fall i valls. Jag går ut på min trappa, häver mig långsamt ner, ber till någon som inte är här – finns inte mer. Väl ute från detta vemodiga, krampaktiga; färdas illa beteende och bejakande. Ser jag månen till min tröst. Utanför min lägenhet är allt halt, jag finner tröst av en tro, att jag ska finna tröst, ja till och med få hjälp av brinnande smärtor. Det är svårt att såhär efter att finna rätt tillfälle. Ja, min historia blir fläckig och obestämt därav.

7

Bakom mig, slår folket av glada skratt, de tjoar och kimmar, skrattar och bedrar sig. I min rygg, avsaknaden av rofyllt vara, skador i min själ – ja de vackra vara. Vemodiga känslor som bär mig, tårarna är mig nära. Jag säger klent, ej uppvisad, ja stängd – jag längtar hem. Hem till mening och värde, jag bokar där mitt vackra värde. Då jag mäter psykiatrin, tårar börjar rinna ner, jag orkar inte mer.

8

Runtomkring mig längtas hopp, jag möts av aggression, idag jag vill slå. Ta henne bort. Då mina kära känslors välbehövd, mina trånande drivet efter mening åter igen, driver tårarna ner, jag säger jag ej kan prata mer. Tyst förståelse av folket där. Möts till slut av vansinne där: 5 mg sobril får du här, du är inte tillräckligt sjuk för att få stanna där. Längtan till att försvinna finns där igen, jag gråter häftigt då jag ska hem igen. Återigen på väg hem, jag äter en stund; hämtar alkohol samt stesolid, de verkar båda, tack att de finns. Hemma igen helt paralyserad är, min syster kommer – jag finns ej mer.

9.

Jag vaknar av att knappt kunna andas. Varje andetag, varje gång jag försöker ta syre, är för mig frustrerande, irriterande och mödosamt. Till slut, då det närmar sitt slut, anstränger jag mig upp.

10

Dagen börjar i smärtans tecken, kylig till ovanlighet både armar och ben. knappt fått någon sömn. Efter några tunga timmar sätter jag mig för att skriva. Ingen tackt, ingen skön prosa ej eller, ej heller dikt jag kan hitta. Jag tar en paus och försöker hitta det jag igår gjorde lätt. Jag läser Goethe och Heidegger av och om. Ingen likhet gällande stilen ej heller där.  informationen därav. Min stil blir en blandning av Goethe och Nietzsche – kanske inget bra val. Jag funderar på om hur jag ska förbättra min poesi, ja allt annars som finns inom skrivande. Usch, jag funderar på om jag ej har tillräckligt med ord, min minne är ju så dåligt. Musik finns dock där, takten menar jag då, Ja låt oss nu gå.

11

Sakta öppnar jag dörren. Till vänster trappan mot mörker, till vänster en äldre man. Han pratar, ja nästan skriker sig fram. Jag tidsmålet lyssnar, i mörkers lugna ro jag, hag avbryter snällt, han blir tyst, Så tyst att jag åter gå. Till vänster gammal, vacker tidsscen, kyrka ligga, till höger enkel äng där svart. Jag lyssnar på melankolisk natt. Efter detta lacrimosa från min skiva den hiva. Jag begöver enbart tacken den lyssna. Väl i busshållplatsen, där jag två äldre kvinnor ser. Jag tjatar så på den ena att hon ej vill ha frågor mer. Strax därefter buss en mig ta, Detta, i början av denna vecka min vardag är ja.

Då jag sett den rosenröda, vackra men döljande, med sina vackra flerdrag, solen, så fick jag åter fylla min kropp med hälsa. Min motgång, min framgång, min identitet. Jag överlevde – jag gjorde något ingen annan gjort förut. Jag överlevde så jag åter kunna bli kreativ igen.  Psykdomen blev delvis det mätbara i en sådan tillvara. Jag överlevde, blev inte frisk, men friskare, ja sjukdomen gjorde jag så bra att jag sa: jag har gjort något ingen annan gjort förut – proelium, proelium –  1 avklarat. – att skapa mening med min sjukdom

             Vandraren och hans smärta del – 2  – att göra konsten så detaljrik som möjligt

I denna lilla text kommer jag med upp då jag försöker nå de mål jag satt upp för mig själv. Nedan följer alltså historien om detta!

1

Blicken vandrar ner till vårats grönska, jag tänker att den ska vidröra min hand, ack den mig ej berör. Jag rör mig den närmre, jag når där kärlekens bröst. Lång inne i mig förenas men den med kärlek, ack, den försvinner fort, bortom min tröst. Längre bort vid stammen av en tall, dår jag vilar, känner ditt frånvarande skall. – undrar om du då tänker på mig. Solen slår mig i ansiktet hårt, aj det faller mig nedåt. Smärta, glömska. du är överallt, olia tidsepoker, jag vet ej om jag dikten hit når. När vinden och dina röda kinder jag ej når. Mörker jag ej dig når. Du vänder dig bort, kärlek försvinner, den var då kort. Senare jag åter dig nå, Ack att jag ej vågade då.

2

I själen vishet jag befinner mig. I vindens vinande jag finner dig. Ack jag riktigt dig ej kan nå, men jag ger ännu inte upp hoppet på oss två. I din kvinnlighet jag kan dig få- till slut det blev oss två.

3

I nattens vålnad smyger sig förbi, ångest skarp som en stunget bi, jag försvarar mig med tablett i hand, ångest är min andra hand. Kärlek kommer kärlig går, men älskade de består.

4

Med kärlek i brusten hand, detaljer satte jag i brand. Diktandet där jag ej kom åt, aggressionen talar bilders språk. Den elaka kärleken jag också kom åt. Proelium, proelium!