Berättande

Följ mig

Vandraren och hans smärta – del 1 – meningen med hans smärta

I denna lilla text kommer jag försöka nå de mål jag satt upp för mig själv. Nedan följer historien om detta!

1

Den brännande iskalla sensation i min hud, den sträcker sig runt själen likt en musikalisk symfoni – vill inget annat än att dra mig djupt inuti. Musiken som detalj finns där, och när jag med blekt ansikte går, så kan jag ej annan än nå, ur solens vackra själars strån; med vind i mitt hår, jag ensam här gå. Själen sparar detta sår, musiken likaså, det var som igår. Varje trappsteg jag tog, överlevnaden tack vare min stolthet som fanns där, som vanligt i mig själ jag var kär. Skuggiga gestalter från öst till väst, kände inte mitt vrål, utan såg en ensam man där gå.

2

I höger hand droppas silar och bränner en obehaglig känsla, något ångestskapande samt i själen så som den var förödande – därför likaså ond. Jag själv slåss och nekar denna fruktansvärda känsla, den sätter inte bara mig i brand, utan håller min hand. Min styrka och själ, hela mitt väsen vilar på detta ont. Men idag, då ångest är för stor, när den varnande djävulen står mig vid spel, gör jag allt för att få den vacker och i samband med mig hel.

3

Jag befinner mig på en lugn, något trång, men lugnande samt surrande parkeringsplats. Jag lägger mig på golvet, smärtan som inte är bra men just denna dag i ett lugnande jag. Jag tittar och känner av den mänskliga närvaron, som lugnat mig – får mig känna något tryckt, men tårarna inombords finns ändå där. Jag ler, jag hälsar, men finns inte där. Det surrande och svala gör mig lugnare, det skapar min vara. Då som ofta förr jag andas här trött, men slipper ensamheten hemma, ja här jag nästan dött. Men inte ensam alla fall. Att bli något ekar mitt kall!

4

Plötsligt går jag upp; känner en sällsam doft, njuter därav för den påverkar mitt avslappnande jag. Den surrar högt och doften gör mig trygg. Tillsammans med människorna och något ilande, något som ej kan sättas annat än något rött, fördärvligt och en äcklig brand, här går de gemensamma känslorna hand i hand.

5

Jag blir stel, lugn och besatt i ångest. Jag gör allt att den ska försvinna och jag drömmer och kämpar, slår och kivas med dig, Du är mitt jag – du är min förnekelse med min spänning – mitt kämpande därav. Jag önskar dig bort, jag slår dig hårt, men märker att jag mig själv slår. Här blir jag knappas hel.

6

Då jag tar tag i mina egna händer, känner dom lena, då jag ser på dem, finner jag dom perfekta. Jag reser mig upp, möts av lyset från min lampa, känner tårarna trampa, så som att de stiger mig ur min ömma hals som tröttas, och tillsammans med min värme, bildas en dans – dansen som aldrig fall i valls. Jag går ut på min trappa och häver mig långsamt ner, ber till någon som inte är här – finns inte mer. Väl ute från detta vemodiga, krampaktiga; färdas illa beteende och bejakande. Ser jag månen till min tröst. Utanför min lägenhet är allt halt, jag finner tröst av en tro, att jag ska finna tröst, ja, till och med få hjälp med mina brinnande smärtor. Det är svårt att såhär efter att finna rätt tillfälle. Ja, min historia blir fläckig och obestämt därav.

7

Bakom mig hörs folket av glada skratt, de tjoar och kimmar, skrattar och bedrar sig. I min rygg, avsaknaden av rofyllt vara, skador i min själ – ja de vackra vara. Vemodiga känslor som bär mig, tårarna är mig nära. Jag säger klent, ej uppvisad, ja stängd – jag längtar hem. Hem till mening och värde, jag bokar där mitt vackra värde. Då jag möter psykiatrin, tårar börjar rinna ner, jag orkar inte mer.

8

Runtomkring mig längtas hopp, jag möts av aggression, idag jag vill slå. Ta henne bort. Då mina kära känslors välbehövd, mina trånande drivet efter mening åter igen, driver tårarna ner, jag säger nej – kan ej prata mer. Tyst förståelse av folket där. Möts till slut av vansinne där: 5 mg sobril får du här, du är inte tillräckligt sjuk för att få stanna här. Längtan till att försvinna finns där igen, jag gråter häftigt då jag ska hem igen. Återigen på väg hem, jag äter en stund; hämtar alkohol samt stesolid, de verkar båda, tack att de finns. Hemma igen helt paralyserad är, min syster kommer – jag finns ej mer här.

9.

Jag vaknar av att knappt kunna andas. Varje andetag, varje gång jag försöker ta syre, är för mig frustrerande, irriterande och mödosamt. Till slut, då det närmar sitt slut, anstränger jag mig upp.

10

Dagen börjar i smärtans tecken, kylig till ovanlighet både armar och ben. Knappt fått någon sömn. Efter några tunga timmar sätter jag mig för att skriva. Ingen takt, skön prosa ej eller här. Jag tar en paus och försöker hitta det jag igår gjorde lätt. Jag läser Goethe och Heidegger av och om. Ingen likhet gällande stilen ej heller där.  informationen därav. Min stil blir en blandning av Goethe och Nietzsche – kanske inget bra val. Jag funderar på om hur jag ska förbättra min poesi. Usch, jag funderar på om jag ej har tillräckligt med ord, min minne är ju så dåligt. Musik finns dock där, takten menar jag då, Ja låt oss nu gå.

11

Sakta öppnar jag dörren. Till vänster trappan mot mörker, till vänster en äldre man. Han pratar, ja nästan skriker sig fram. Jag tidsmålet lyssnar, i mörkers lugna ro. Jag avbryter snällt, han blir tyst. Så tyst att jag åter gå. Till vänster gammal, vacker tidsscen, kyrka ligga, till höger enkel äng där svart. Jag lyssnar på melankolisk natt. Efter detta lacrimosa från min skiva den hiva. Väl vid busshållplatsen, där jag två äldre kvinnor ser. Jag tjatar så på den ena att hon ej vill ha frågor mer. Strax därefter buss mig ta, Detta, i början av denna vecka min vardag – är ja.

Då jag sett de rosenröda, vackra men döljande, med sina vackra flerdrag, solen, så fick jag åter fylla min kropp med hälsa. Min motgång, min framgång, min identitet. Jag överlevde – jag gjorde något ingen annan gjort förut. Jag överlevde så jag åter kunna bli kreativ igen. Sjukdomen blev delvis det mätbara i en sådan tillvaro. Jag överlevde, blev inte frisk, men friskare, ja sjukdomen gjorde jag så bra att jag sa: jag har gjort något ingen annan gjort förut – proelium, proelium.

12

Svaga syner jag har med mig, däri solens vackra skönhet. Där fann jag månen själv. När månen kom tillbaka, Jag kände ingenting. Med brännande känslor i min kropp, med tvivel i min själ, kroppen kom tillbaka, äntlig kunde jag känna hopp.

13

En egen värld, där jag blev lärd. I solens vackra ljus, där kropp i själen där, vila här. Jag kunde åter se, tack vare himlens vackra blå. I stolthet, där ljusets bra, jag hoppades att vi där kunde gå, ensam här jag var, solen den var underbar.

14

 Med bunden kropp och själ, jag visste vem jag var, överlevnad till 45 var mitt val. då Hälsade han förbi, så skapade jag ett liv.

13.

 Jag ger bort med bravur. I nattens vackra spegelblank. Naturen tog mig dit ibland. Jag tittade på träd så stora. Och njöt av att vara där jag borde vara.

15

Vill att vara här med kärlek, med vinden, solen, och till de fråntagna känslorna. Och jag det här flydde ifrån. För solen på de vackra åkarna, träden och fåglarna, det såg jag inte klart, men slutligen var det uppenbart. Min kärlek till dig, jag fann den inte ens här, naturen fick hela mig hel.

16.

 Med svaga syner, jag här med såg, de kom fram likt en våg, våldsamt nära vackert inpå. Jag visste ej vart jag skulle ta vägen, eller gå. Jag verkar här i styrkan till, men vad vore då denna utan – ville inget hellre, men att sopa mattan ur, mitt huvud, jag bodde i en bur. Men styrkan fanns till hands, jag bestämde mig för att vara stark, med glimten från en väg, som kraftigt trotsar mitt svar, och mitt mod jag till och med föreslog, att umgås med rätt människor och vila också därpå, för grupper det kunde jag knappast hantera då.

17

Dessa svaga syner jag har med mig, där fann jag månen själv. När månen kom tillbaka. Jag kände ingenting. Med brännande känslor i min kropp, med tvivel i min kropp, själen kom tillbaka, äntlig kunde jag känna hopp. I en egen värld, där jag blev lärd. I solens vackra ljus, där kropp, i själen där, vila här. Jag kunde åter se, tack vare himlen vackra blå. I stolthet, i stolthet där kring ljusets bra, jag hoppades att vi där, kunde gå ensam här, jag var solen, den var underbar. Med bunden kropp och själ, jag visste vem jag var, överlevnad till 45 var mitt val, då hälsade han, kom förbi så skapade jag ett liv, ny krigare och tjuv, jag ger bort med bravad.

I nattens vackra spegelblank. Naturen tog mig dit ibland. Jag tittade på träd så stora. Och njöt av att vara där jag borde vara.

18

Länge vill jag vara här med kärlek. Med vinden, solen och till fråntagna känslor. Jag trött, och jag det här flydde. Bort från det här! Du är mer för solen i vackra åkarnas träd; den och fåglarna, det såg jag inte klart, men slutligen var de uppenbart. Din kärlek till dem jag fann här, inte ens naturen fick mig att komma där. Jag bedömde min själ, där stigen gick där, i slutet jag. Kan inte se slutet av denna brand, jag riktade mig till hälsa, för själen fanns där i slutets skäl. Och då marken jag kunde se där förvandlades skuggan, den mådde bra när jag hittade båda. Jag kunde se en stor, snål figur och träden som vattnades ur solen, kom där, och skadade och försvarade mitt liv. Med solen som bas och vindar, vackra blommorna frös i klas, på rundan jag kom hit, jag längtade bit för bit, och trots brännande känslor så visste jag, att  jag blivit så mycket bättre. Jag själen trånade mig, att bli helt frisk någon gång. Och den levnadsstil där solen stod och trådliknande min själ, försäljaren fanns där, i min skugga blandad den solen i brännande vara, den vandrande till jag förstod då att jag endast nu, och i framtiden, förhoppningsvis finns till, i en hälsa starkare än för. Med konsten i mina händer, konstverket där jag vet inte längre. min hand, för att enbart se styrkan vart om varannan, ja min själ den brann.

Sjukdomen – Att finna mening och göra något av sin sjukdom – klar

Vandraren och hans smärta – del 1 – att göra konsten så detaljrik som möjligt,

I denna lilla text kommer jag försöka nå de mål jag satt upp för mig själv. Nedan följer historien om detta!

1

Blicken vandrar ner till vårens grönska, jag tänker att den ska vidröra min hand, ack den mig ej berör. Jag rör mig den närmre, jag når där kärlekens bröst. Lång inne i mig förenas den med kärlek, ack den försvinner fort, bortom min tröst. Längre bort vid stammen av en tall, där jag vilar, känner ditt frånvarande skall. – undrar om du då tänker på mig. Solen slår mig i ansiktet hårt, aj det faller mig nedåt. Smärta, glömska. du är överallt. Olika tidsepoker, jag vet ej om jag dikten hit når. När vinden och dina röda kinder jag ej når. Mörker jag ej dig nå. Du vänder dig bort, kärlek försvinner, den var då kort. Senare jag åter dig nå, Ack att jag ej vågade då.

2

I själen vishet jag befinner mig. I vindens vinande jag finner dig. Ack, jag riktigt dig ej kan nå, men jag ger ännu inte upp hoppet på oss två. I din kvinnlighet jag kan dig få – till slut det blev oss två.

3

I nattens vålnad smyger sig förbi, ångest skarp som en stunget bi, jag försvarar mig med tablett i hand, ångest är min andra hand. Kärlek kommer kärlek går, men älskade de består.

4

Med kärlek i brusten hand, detaljer satte jag i brand. Diktandet där jag ej kom åt, aggressionen talar bilders språk. Den elaka kärleken jag också kom åt. Proelium, proelium!

5

ljuset fånga mig. Då jag tittar närmre bakom stenen där, när jag ser det vackra skymta med ljuset där, de är ett sinne. Blir alltför nöjd, så önskar jag er detta och även om jag är stolt, så finner jag inte någon nöd, något stopp, utan jag vill fortsätta rakt upp. Vid närmare tillförsikt rör jag blicken mot dess främre delar – jag ser här i detaljer gröna växter, och en rot passerar mitt öga. Jag sedan får detaljer bland de mjuka skuggorna, de hårda bergen, och vackrare på ner mot sanden. Jag vill då utforma detta verk som något vackert, detaljrikt och så, men i dess skönhet, dess destruktion, jag finner min mening ändå. Att destruktivt, att känna smärta, då jag skapar mig bränd. Jag finner inget mer, jag lägger mig till sängs, och jag ville ha mer. Nästa dag är smärtans dag, jag har utnyttjat mig själv och skrivit idag, på behag, detta är något som gömmer mig, hjärnsjukdomen, och detta heta ingen annan, tror jag vet att detta signum, jag ska bli min verklighet, med mig själv och andra. Då jag känner solen vid min hand, när de andra pratar, då jag brann. Det djupa blå, mellan molnen där. Där dessa reste sej, kunde jag inte undgå, att känna en krampaktig, känsla som där far förbi. Denna känsla, och dessa framgångar, som jag då aldrig känt, som skulle göra min brand extra lätt. I missmod ser jag dit igen, jag flackar i min blick när de andra pratar med mig, och då närheten får, finns det här några val. Men jag kan inte önska, hälsa, ej heller att vara frisk. Och då jag tittade ner på alla bilarna, så pressas medicinen där. I mig omkring, världen som ingenting. Men efter en granskning få, ja det låter så – jag ska skapa något som ingen annan sett förut. När jag går genom staden, så ser jag till vänster mitt i city, till höger duvanhuset. Musiken är stark, och jag kan inte undan komma, att försköna det tillstånd som jag bär. Musiken är så stark att den fullständigt fångar min kropp. Brännande sensationer, min panna rann svetten salt, då kom attacken. På marken men under ytan, under skinnets väg, det kom det spända muskler, brända, ångestfyllda,. Och jag led, jag led. Mer än någon annan. När jag stod vid min konst så var det något som sa till mig, En ny mening med konsten, en destruktiv sådan, att stå ut smärta trots att du älskar detta. Varje drag i min penna, varje rörelse i min hand, ja, ägnade min konst och smärtorna dom stod i brand.Konstens nya mening: att vara konstnär, med en ny bana som följd. De gröna mossorna, sluter sig uppåt, sluter sig nedåt, och med en viss tjocklek, utrustas dessa med detaljer, men med en helhet; detaljrikedom som får konstverket att föras framåt – att ge den känslans kännedom. Nyfiket för sig min blick mot bakgrunden, där eld och värme, vart om vartannat sköts om. Jag följer bottnen, dess grus, och dess skugga, in i likt en formel som jag själv skapt. Mellan två blad, mellan berg, och jag hänförs därav, då jag ser mig.

Vandraren och hans smärta – del 1 – att göra konsten så detaljrik som möjligt – klar och utökande

Vandraren och hans smärta – del 1 – meningen med kvinnor och kärlek

I denna lilla text kommer jag försöka nå de mål jag satt upp för mig själv. Nedan följer historien om detta

1

När jag såg på dig, då såg du inte mig. När jag går under den vackra himlen, när månen slukar min själ. Jag vill ju ej gå här med ångest; önskar då du var här, men jag minns också av frågan om din gestalt, så var det omöjligt och kallt. I kärleksdansen såg jag dig. Men jag tror inte du såg i mig. Precis som månen har jag min baksida, jag kan inte visa dess del, för känslan är ju mig inte helt fel. Då solen plötsligt yttras, ångesten går bort – vad hade denna känsla då komma att bli, ingenting mot vad jag mött. Jag fortsatte min väg framåt, det går inte att låta bli. När jag ligger längs trädet, mina ögon rör sig framåt, mot älven, jag ser framåt och bak. Och mellan dessa träden, yttras svagheten åt mig, men med dess hela sol, att finna styrkan riktade trädets våta hy, jag ser vattnet, och det ljuva fåglarna så. I alla fall nedåt, mot insekter och det skröpligare liv, som här faller ned mot min ansökan bara för att jag ska iaktta jag, ska må bra, och jag ska finna något av detta jag. Plötsligt faller regnet ner, jag faller ner längs den buske i ett träd, jag tar på dess hårda näver och jag önskar ingenting annat än att du vore här, och ville öppna min själ.

2

Flera gånger såg jag er, när sommaren och våren kom till tals, och då önskade jag inget hellre än en kvinna, som förde sig fram, med elegans och charm – och då jag flyttade mig till buskar; där vinde vinden lågt. Den minskade min smärta, det svaga intill mig. Jag kunde återse framtiden, med solen då, molnen och den buskiga marken, som där låg framför mig. Mitt öga pensionerades till en tall, där var tanken. Jag fann där fåglar, och då mitt öga såg detta, där vilade, vilade också min syn. Jag tittade noggrant upp i tallen, med vårtecken till syns, den svajade av och an, och vid en närmare syn, blev han en del av ett vara, något sällsynt, något vackert. Något som jag aldrig sett förut. Kanske i ögonen du framtida flicka. För din själ din elegans och charm, ditt vackra byst gillar vältränade lår. Utan faller med en torr, för aldrig hit för dig även om jag fantiserar om dig, även om jag vill gå ner på dig, och använda dig som tröst senare, detaljer jag önskar jag kunde känna dina bröst, för i själens närhet finns du i framtiden hos mig, jag önskar bittert att du nu fanns här vid mig.                                                   3

Min själ där ångesten föds, liksom de ljuva vårmånaderna, då känns den extra starkt. Likt ett moln som tynger min själ, en svidande kropp den finns också här, men vid de vackra dagarna, när smärtan lyfts upp, och kroppen blir till frisk, då undrar jag hur jag kom här. Jag tittar på mitt fönster, och finner strandskatan där. Han tar skydd bland måsarna, där näbben för sig upp. Han är svart och sitter på taket där. Och om här jag kollar närmare, ser det också hans barn. Längre fram finns en stig och vid dess slut dessa blickar åker ut. Jag följer huset gavel, som är rostigt och rött. Jag finner det i solen, denna höjt sig högt. Närmare synts skatan, också skydd mot måsar där. Som bor i denna del, och i träden, finner jag där fler. Länge har jag då suktat mot en kvinna i min smärta, och relativt länge har jag också funderat på detta.  Jag vill ha någon som kan trösta, någon som kan leva sig in i min värld, utan att bli alltför rädd, ja jag tror det är så här, blått tårar är här nu valkas det här vår nu.

4,

Länge vill jag vara här med kärlek. Med vinden, solen och till fråntagna känslor. Jag är trött och jag här flydde. Bort från det här! Du är mer för solen i vackra åkarnas träd; den och fåglarna, det såg jag inte klart, men slutligen var de uppenbart. Din kärlek till dem jag fann här, inte ens naturen fick mig att komma där. Jag bedömde min själ, där stigen gick där, i slutet jag. Kan inte se slutet av denna brand, jag riktade mig till hälsa, för själen fanns där i slutets skäl. Och då marken jag kunde se där förvandlades jag skuggan, den mådde bra när jag hittade båda. Jag kunde se en stor, snål figur och träden som vattnades ur solen, kom där, och skadade och försvarade mitt liv. Med solen som bas och vindar, vackra blommorna frös i klas. Jag längtade bit för bit, och då branta strand så visste jag, men visst den ibland att jag blivit så mycket bättre jag. Jag själen trånade mig, att bli helt frisk, något som då hade sig. Och den levnadsstil där solen stod och trådliknande min själ, försäljaren fanns där, i min skugga blandad den solen i brännande vara, den vandrande till jag förstod då att jag endast nu, och i framtiden, förhoppningsvis finns till, i en hälsa starkare än för. Med konsten i mina händer, konstverket där jag vet inte längre. Han styrkande, han fast, det är man utan trädens långa favorit, utan det är sol så fanns det en styrka tillsammans, med violer, men då jag riktade mot denna så fann jag ju, så där jag bearbetade problemen, vart än vackerhet med skal och styrka blev, då där, när jag riktade mig mot enbart,  så vilade jag bland den ljusa vackra skogens damm, där kunde jag se enligt styrka då, varierande men solens brand ändå, men också där i spegelblankt. Med vatten det jag riktar min hand, för att enbart se styrkan vart om varannan, ja min själ den brand.

–  Välja kvinnor endast om det är för mig attraktiva – klar

Vandraren och hans smärta – del 3 – jag med människan

I denna lilla text kommer jag försöka nå de mål jag satt upp för mig själv. Nedan följer historien om detta!

 Skyddad i naturen, likt den skadade – jag drog mig tillbaka. Men då jag såg trådens hjärta, älven som rann mellan dem, kunde jag inte låta bli att hänföras. Jag tittade längs ån och jag undrade vad som huggit mig svart, skrikigt till mig och hånat mig. De försvann likt trådens gröna vår här, men när jag fann sommaren så trivdes jag som bäst här. Detta fungerade som mig för ett lugn, där jag fann ett vakuum, då människorna i mitt minne försvann, och ångesten dämpades, så kunde jag här leta efter skönhet igen. Och då jag kollade på vattnet, hur solen skapas, detta speglar där, jag följde skuggor där, det kom och i slutet där. Hörde jag tyvärr bilarna rusa, men på sommaren var det som löven fångat detta ljud, och jag stod där bredvid. Han njöt av tystnaden, vintern den kom, och allt blir snö till ljus.

När jag ser på dessa människor, vandrar de oftast omkring. När jag ser på dessa människor, finner jag där en blind. I strukturen som vi lever i, finns det inga val. Där ser man människor vandra, utan val, och jag tror mig se, felet i deras behag. Då jag var yngre, då var jag alltid rädd för att bli förbisett, retade och sviken. Men då jag blev äldre förstod jag, att så var livets gång. Som från rädslan jag utvecklade någonting, som jag kunde använda som vänskap, när allting om runt mig inte stod still. Men med mindre rädsla, styrkan kom. Och då blev alla runt omkring mig annorlunda när de kom. Ledarskapet var stramt, jag blir bättre redan där, för min kunskap håll dig inte kvar där. Olika roller, där jag hade olika lätt, gjorde livet i brand, och det var knappast lätt.

Mig själv

• Spela upp scenarion och se hur jag kan utvecklas av dem
• Förbättra min självkännedom genom att testa min självinsikt
• Kvinnor
• Få närhet av någon som jag finner attraktiv
• Välja kvinnor endast om det är för mig attraktiva
• Få en flickvän
• Konst
• Skapa detaljer och helhet – klar
• kombinera intressen så de blir djupare – klar
• finna mening fast jag är begränsad – klar
• Öka på min självinsikt – klar
• Människor och jag
• -utveckla en extrovert ledarfigur, 2025
• -Att utveckla en introvert ledarfigur, 2025 – klar
• -Att utveckla någon som påverkar inifrån, 2025
• -också att utveckla vänskap och andra roller samt ta dem till sitt djup, 2025
• Sjukdomen
• Att finna mening och göra något av sin sjukdom – klar

Vandraren och hans smärta

Jag har för några minuter sedan gått av vid
busshållplatsen och går nu genom
stadsdelen Kronoparken som ligger här i Karlstad.
Det är i slutet av juli, och jag har egentligen ingen tanke med min promenad genom natten.
Vädret är ovanligt kallt, luften är frisk och helt utan vind. Till höger om mig ligger stadsdelens bibliotek, till vänster dess kyrka. De runda lamporna lyser halvgult mot vägen, och tillsammans med det friska klimatet, bildas en lugn och något
drömsk omgivning.
Jag går på en asfaltsväg, som längre fram förgrenar sig till vänster, höger och rakt fram.
Lite längre bort, framför mig, hör jag ett ljud;
det verkar vara en grupp av människor.
Nyfiket för jag mig själv närmare.

Vid tunneln där vägen förgrenar sig, väljer jag att
gå åt vänster, upp mot busshållplatsen. Då jag
kommer fram och kan se busshållplatsen,ser jag en
stor grupp av människor ovanför metallstaketet.
Där en flicka, troligen i 20-årsåldern; överviktig
med långt krulligt hår – verkar vara utom sig av
ilska och ångest.

Hon skriker svärord och rusar stundtals galet
fram. ”Jag har blivit våldtagen av min pappa, jag
har bevis på telefonen” – lyckas jag till slut
urskilja mellan svordomarna.
De andra i gruppen försöker mota
flickan upp mot husen, som ligger bakom busstationen.
Min puls ökar något och jag får ett lågt
adrenalinpåslag av att observera det våldsamma
och obskyra i situationen. Jag skulle kunna säga
att jag träffas av äckel och avsky, men några
sådana känslor kan jag inte urskilja. Snarare
upplever jag en trägen nyfikenhet, och drar mig
närmare gruppen för att bättre höra och se vad
som utspelas.

Då jag kommer fram till busstationen, är
gruppen med den ångestfyllda flickan cirka
5-10 meter ifrån mig, strax bakom busstationen.
Jag kan nu se att de alla är ungdomar,
runt 18-22 år kanske. Några som verkar vara
mindre benägna att sammansvetsa sig till gruppen,
befinner sig inne eller strax bredvid busstationen.
En av dem, en ung flicka som är smal och slank
och ser relativt bra ut, startar en konversation
med mig. Hon ursäktar sig för att jag får se det
som utspelar sig, och hon förklarar för mig att
tjejer kan bete sig konstigt när de druckit för att
de vill ha uppmärksamhet. ”Jasså” svarar jag.
Strax därefter säger hon: ”Våldtagen, vem skulle
vilja ha sex med henne”. Meningen avslutas
med ett osäkert skratt, kanske som en respons
av ett avvisande från mig och/eller gruppen.

Inne i busstationen sitter en kille och jämrar sig:
”detta är det sjukaste jag varit med om,
det sjukaste jag varit med om.”
Samtidigt skrattar han bortspelande och
skakar på huvudet, som om han försöker
undertrycka en ångestkänsla; i likhet med någon
som blir retad och som försöker skratta med
och bort det upplevt förolämpande. Hans vänner
frågar honom vem han varit med, och jag tyder
det som om att de vill veta vilka han haft sex
tillsammans med. Pojken pekar åt en flicka som
befinner sig några meter från busshållplatsen.
Och om jag förstår saken rätt nämner han också
flickan som påstår att hon blivit våldtagen.
Pojken får plötsligt syn på mig och skriker:
”Du är inte heller från Karlstad va?!”
Han går fram till mig och försöker starta en
konversation. Jag avvisar honom med min
fåordighet och jag drabbas inte av sympati
förens jag så här efteråt tror mig förstå hans
intentioner med det öppnade samtalet.
Han kanske såg mig som vuxen? Någon att tryggt
få konversera med – som en flykt från den ångest
han här upplevt. Hade jag gjort om det hela hade
jag kanske handlat annorlunda.

Till slut skingrar gruppen sig och jag bestämmer
mig för att ta bussen in till torget. Jag går på
bussen och sätter mig ganska långt fram, där det
finns fyra platser lediga. Utformade två och två,
mitt emot varandra. Två busshållplatser senare,
kommer tre flickor och sätter sig bredvid och
mittemot mig. En till höger om mig, en rakt
framför mig, och den tredje snett till höger
framför mig. Jag frågar om deras planer för
kvällen. De svarar att de ska in till en nattklubb.
Efter lite småprat frågar jag en av flickorna vad
hon annars sysselsätter sig med.
Flickan är blond, söt, i 25-årsåldern, med ett
snällt ansikte. Hon tittar hela tiden på mig utan
att flacka med blicken, något jag finner ovanligt
och en smula obehagligt. Hon säger att hon
studerar en humanistisk linje. Jag vet ganska
snart vilken fråga som kommer att komma
tillbaka, och som vanligt känner jag lite obehag
därav. Hon frågar: ”vad gör du själv då?”
Jag svarar att jag är sjukskriven efter en
diskbråcksoperation,och att jag just nu inte
gör någonting; vilket egentligen inte är helt sant.
Hon ser på mig med medlidsam och allvarlig
blick och en tystnad uppstår. Det ovanliga i
situationen är att hon hela tiden har stadig blick,
och att hon nämnvärt inte verkar påverkas av
det spända i situationen. Jag blir nervös, börjar
flacka med blicken och väljer ganska snart att
avbryta den obehagliga tystnaden. Jag klarar
inte av att se på henne, jag klarar inte av hennes
blick; det är som att hon ser under huden på mig.
Vi fortsätter konversationen; hon är hela tiden
finkänslig, medlidsam, och hon tar aldrig bort
blicken från mig. Jag däremot känner mig
fortsatt osäker men lyckas ändå framföra mig
själv på ett relativt bra sätt. Det råder dock ingen
tvekan om att hennes hanterande av situationen
överstiger mitt eget. Och med en smula mer
nyfikenhet och kanske med lite mindre sympati,
så hade hennes handlande varit perfekt.
Tänkt som om det är något jag kan bestämma.

Den upplevda tiden går fort och strax anländer
bussen till torget. Jag önskar flickorna en trevlig
kväll, och de gör detsamma till mig. Strax därefter
ångrar jag mitt avslut: att jag inte bad om den
söta flickans namn eller telefonnummer, att jag
inte följde dem till nattklubben. Jag var nog för
rädd, för upplevt medveten om chanserna till
svar dagen efter då jag pressat mig till att ringa
från min telefon. Jag minns att jag till och med
vid ett senare tillfälle, försökt hitta flickan
genom att söka på den utbildning hon nämnt
via internet.

Då jag stiger av bussen sätter jag mig lite avsides
och betraktar alla de människor som här är i
rörelse. Jag ser en man med långt grått hår,
halvslitna kläder och sargat ansikte. Han går
vinglandes med en gammal damcykel, på dess
styre hänger en systemkasse. Han får syn på
några flickor längre bort, och för sig ostabilt dit,
som om han hela tiden kämpar för att hålla sig
själv stående och sin cykel i balans. När han
sätter sig bredvid flickorna säger en av dem
genast med bestämd röst: ” Du kan gå och ragga
på någon annan”! ”Jag raggar inte, jag bara
pratar” – svarar mannen, som om han genast
blivit lite nyktrare och nu vill försvara sitt
beteende. En scen som jag förut sett utspelades
i liknande situationer. Jag undrar om denna
mans handlande styrs av lust? Bakom dem, nära
busshållplatsen till höger om torget,
står en utländsk kille. Kortklippt i 20-årsåldern,
smal och synligen vältränad. Han frågar några
flickor om vart bussen går. De är inte sena med
att förstå hans intentioner med frågan och svarar
kort samtidigt som de har ett avvisande
kroppsspråk. Konversationen avslutas. Jag antar
att hans nervositet och det upplevt obehagliga
av kvinnornas kroppsspråk, blev för mycket för
att han skulle pressa sig till en annan fråga.
I en ytlig observation är det inte svårt att se
vilket kön som här har övertaget – vilka som
utnyttjat vilka. Men längre ned på ytan står det
mer jämställt till; en kvinna lider nämligen
mycket mer av ett avvisande av en man
än tvärtom.

Jag bestämmer mig för att gå en liten promenad,
och när jag kommer tillbaka till torget, runt 2-3
någon gång; har himmelen blivit märkbart
ljusare, och tillsammans med de vita
gatlamporna och de till topparna runda och
gröna träden, bildas en relativt hemtrevlig
atmosfär. Människorna har här samlats
runtomkring den svagt sjudande fontänen som
befinner sig i syddelen av torget,
och jag får titt som tätt nyfikna blickar riktade
gentemot mig när jag tar kort. Antar att någon
ilsken blick också förekommer. På en av de
fyra bänkar som är utplaserade i hörnen av
torget sitter en skock med människor.
De håller alla om varandra, och jag misstänker
att de tröstar den belägna andra killen till
höger; mycket eftersom gruppen runtomkring
honom riktar sig gentemot hans håll.
På bänken åt vänster sitter en pojke/man
med händerna i ansiktet. Undrar om han är
fördärvad av att ännu en gång misslyckats med
att tillfredsställa sin lust? Jag börjar avlägsna mig
från platsen och strax därefter tag jag bussen
åter hem igen.

Här kommer senare en analys av ovanstående
sammanfattande text av upplevda händelser
under nattliga bussturer att presenteras. 

På psyket

Den öppna psykiatrin:  Jag går på bussen, sätter mig vid de fyra avdelningar, till vänster om mig ser jag en flicka; vacker som få, tröstefull som de många. Jag önskar att jag kunde vila mellan hennes bröst – jag tar ett lätt kort. Ingenting mer. Jag fortsätter bussturen till psykiatrin, där jag ska gå för att prata med min doktor om nya läkemedel. Jag sätter mig mig på en stol och väntar på läkarbesöket; och som så många gånger förut finner jag aggressivitet i mötet, och efter mötet förstår jag hur aggressiv jag kommit att bli. Hur som helst – fick jag det jag ville åt. Det vill säga en medicin mot epilepsi. Inte för att jag egentligen har epilepsi, men vissa likheter kan man se, och känna av. Det vill säga spänningar i muskulaturen, som kanske delas, alla fall delvis, av en överaktiv del  i hjärnan. Då jag kommer hem, fantiserar jag om att möta flickan, som jag skrev om tidigare i kapitlet: att dra mina fingrar genom hennes hår, vackert kyssa hennes vältränade lår; hennes kropp är slank, och jag finner hennes händer vackra. Därför kysser jag henne och sätter förhoppningsvis henne i brand, Jag klär av hennes kläder långsamt som få, och då jag kommer i henne finns endast vi två. Jag lägger mitt huvud mellan hennes ben, och jag smakar hennes hennes hetta. Efter några minuter finns hon ej mer. Efter fantasin tar jag bort alt slem och tänkandet riktas igen gentemot mina passioner. Jag frågar mig: Fantiserar man om en kvinna efter utlösning – är man då kär?  Jag säger till mig själv att det kan vara så. Detta har hos mig endast skett gentemot en flicka, som jag länge sen såg, och som och troligen inte såg mig själv på detta vis. Jag har försökt fånga henne flertalet gånger, och jag finner det bara lönlöst, trots att det fanns ett intresse, men det har svalnat av ju längre tiden gått. Efter detta låter jag svaret vara hängande. Egentligen skulle jag vilja ha en flickvän, som jag kan göra allt för; skämma bort, och göra lycklig – det ligger i min vision. Men hur detta rent fysiologiskt skulle kunna vara möjligt, med de brister jag har, låter jag vara osagt.

 Den stängda psykiatrin: Under tiden som har gått, har jag slussats fram och tillbaka – till min gamla lägenhet och den stängda psykiatriska avdelningen. Dess trygghet, i form av andra människor, har därför kommit att bli en ständig tröst. Något där man kan bemötas med hjälp, men också finna fina ord, av vackra flickor – som jag funnit inom den slutna psykiatriska avdelningen. Självklart också här en slags ovisshet, då man inte riktigt vet vad man skulle göra i mitt fall. Ett resultat av hur sjukvården idag fungerar, särskilt runtomkring diffusa patienter, som åker in och ut psykiatrin avdelningen utan någon som helst provision. När jag ser tillbaka – så är det handen av den vackra sköterskan, de fina orden, och kramar som jag fått från mina närstående, som framförallt har hjälpt mig att fortsätta leva  Men också på grund av nya läkemedel, som gör det möjligt att jag kan jag skriva detta. Dessa läkemedel står ofta för själv, där jag enligt en strategi, kommit på egna mediciner som har hjälpt gällande min sjukdom.

Då jag tittar ut från min lägenhet, ned på nedre plan –  kan jag se en något förvirrad, och också osäker individ, som var en förvirrad polis. Jag reflekterade ej spontant på detta. Men då ringklockan sjöng, så förstod jag vad som stod mig bredvid. Jag gick ner, öppnade dörren, och där stod fyra poliser, vars intention var att föra mig tillbaka till psykiatrin igen. Det första polisen säger är: vi känner inte dig – min första  tanke som flög mig förbi var; detsamma snutjävel. Som tur var yttrade jag aldrig denna kommentar; knappt därefter blev jag noggrant ,och alltid, nästan hela tiden, korrigerad hur jag skulle röra mig, och hur jag skulle föra mig; i förhållande till de saker jag behövde för att föras till psykiatrin, igen. Polisen skötte sig relativt bra, även om jag, och troligen mina grannar, stark funderade på på vad fan är det som pågick. Väl tillbaka fick jag genomgå flertalet samtal – vilket knappast, var nödvändigt, och ej heller skonsam för min hälsa; för det förde sig så att denna period fick jag smärta av att tala. Orsaken till detta är en hjärnskada. Senare under natten, då var jag beredd att sluta ögonen. Var jag,(kanske låter lite konstigt) uppfylld av  någon sluten aggression och nöje. Efter detta fick flertalet ursäkter av sjuksköterskor och flera andra på min sida. Med mina mediciner till hands, var jag vid tillfället ett bestående element, där substanserna som jag tog, varken gjorde mig varken bättre eller sämre. Och där jag ofta möttes av tanken att de slog ut varandra, gällande ruseffekt. Jag vill påpeka till alla dessa läkare jag mött, att jag stod i centrum gällande detta missförstått. Reglerad och påhoppad –  vilket lett till aggressioner men också till sorg och förevitelse. Jag har ofta undrat om detta gäller andra, eller bara mig själv, och om det bisarrt nog tagit död på många människor. Men vi får väl hoppas att så ej så var fallet. Dock tror jag, kontroversiellt nog, att detta kan vara sant. Vilket reglerat patientens hälsa och liv: Men vi får väl som sagt hoppas att jag har fel. Men om jag har rätt, kan detta ge en evolution, inte bara inom psykiatrin, utan också på vissa andra enheter i samhället. Man ska dock inte glömma detta kan utvecklas till mer pengar gällande läkemedelsbranschen, och solida nya mediciner, och behandlingsalternativ. Det krävs också pengar att göra denna förändring inom psykiatrin. Om 20 år kanske detta syns, om ett år kanske det blivit så dyrt att göra förändringen att en möjlig förlust gör detta omöjligt. Om mina observationer stämmer, så kanske man kan hitta en förändring som smygandes sker – ja, jag pratar om hur vissa mediciner slår ut andra mediciner gällande ruseffekten. Jag vill också understryka att jag faktiskt kan ha fel.

Väl hemma igen, åter till ensamheten, ovissheten, hopplösheten och  inväntandet av ett nytt hem. Hade jag endast mina tankar och medicinering att experimentera med. Efter lång tid i ensamheten fick jag till slut flytta till ett speciellt lägenhetsboende. Där min kreativa bana åter fick liv igen: Jag började långsamt bygga upp min konst, och efter detta likaså mitt skrivande. Mycket av det som ni kan läsa på min hemsida, är mycket tack vare meditation, mediciner, stretchning, och rörelse. Till min glädje fick jag åter livsgnistan tillbaka igen. Och tack vare detta, och tack vare min disciplin! Kan jag nu sitta vid dator och berätta om min tidigare livssituation.

Tanken riktas inåt och jag reflekterar fort över vad som är vackert, och vad som är fult. Jag finner det svårt att ta bort rädsla i sammanhanget. De vackra, de sköna, de som har klättrat ovanför berg, de som kämpat under sina liv och som åstadkommit något under detta liv. Jag kan inte låta bli att se denna skönhet hos dessa individer som vackra. Och med rädsla till hands blivit snälla, eller dominanta med viss glans, och i ett förbund med ett starkt försvar, med olika vapen, lärt sig, att försvara sig och blivit vackra.

Utanförskap

Utanförskapet, att följa eller inte följa – befalla sig själv

Inte bara med sjukdomens ängslande framtid, utan också med ett utanförskap, likt en ensam mans öde. snarare missförstådd och ensam med sitt lidande, och varje mans mardröm, som drog honom inte bara från verkligheten, utan med fruktansvärda känslor, och med röster som förblindande han från denna värld. Med röster i sin inre själ, fortsatte han livet med ett ihållande mantra, att leva till 45 års ålder var hans ständigt hörda röst. Med tröst från anhöriga och med en vilja utanför denna värld, var han ständigt på väg framåt, detta framförde hälsa men också en ny vilja samt utanförskap. Ständigt med en ihållande röst i huvudet som riktade honom från gemenskap, att förvandla sig själv och sväva ut från andra; då blev han åter ensam igen. Kanske var det hans oförmåga att kommunicera med andra människor, som förde honom till ensamheten, detta och möjligtvis en ovanlig företeelse att respondera gentemot andra mänskor, som gjorde honom ny och annorlunda. Med en trägen riktning sade han sig själv att skapa något ingen annan gjort förut, och i och med detta välkomnande han sitt öde. En utmaning med röster i huvudet, som varken var trevliga eller bortkomna, startade han sin resa. Inte bara i sin styrka var han sjuk, han hade nämligen det inte lätt bland människor vars likheter välkomnande varandra, alla fall av äldre människor i stora grupper. Med något som jag nog överdrivet lite, för bland ungdomar och flickor gjorde han sig riktigt bra. Med detta i minne var skönhet hög, vandrade från mål till mål, ständigt ensam med sin begåvning, förde han sig till sina mål, inte bara med blyghet utan också med stolthet, viken kan kanske göra betraktaren någon förvirrad. Hans tankar var annorlunda, och svåra att ta sig åt, delvis åt hans hans figur samt smärta, dessutom också på grund av hans valda lästa litteratur. Denna smärta och tomhet, med en känsla som ej kan förklaras närmre. Denna var inte bara gripbart i hans ansikte, men också i hans språk, där han allra bäst utryckte sig hårt.

Jag klär på mig kläderna och tittar ut, ser dessa vackra flickor komma fram, och jag förbereder mig senare för dagens göromål – ångesten är svag. Då solen kommer nalkandes jag går ut, de många människorna tittar ut. Jag finner mig ensam här, ändå är det så många som ser mig där, varför är ett resultat av mitt sköna jag. Ja här mår jag bra. När jag reser mig upp och möter mitt enda just nu kval, så mins jag – mitt liv nu är närmast underbart.  Åter hemma igen, ångesten kommer, men den är så låg att jag knapp den känner av. I solens grönska natten kommer an. Hela tiden jag skrivit och byggt upp – jag ser upp mot himmelen och för mig bort. Hela min framtid ser ljus ut, jag njuter därav. Min konst mitt skrivande lever sig ständigt upp, och jag bättre finner mig då mina passioner lever upp. Med kniven jag vandrar, jag skapar och undrar vart mina passioner skall komma idag:

Jag var några dagar ledig, åter sig det jag blivit, salighet var där, och mina smekningar till livet jag känner här. Med ett helt hjärta av kärlek, äger jag här så mycket, även om det ej finner er i tycket; jag finner denna lilla skillnad mycket. Kärleken till mitt inre, irriterar ert inre. Mitt sena ser jag, och finner er i en annan värld, och ni kan inte se mig där. Hela denna vishet ligger här. I regn och sol mitt smärta för sig fram, i synnerlighetens njutning och skräck jag tar mig dit. idag känner jag hur jag lider, och jag ser denna sårliga känsla här, för det kommer sig att jag känner stolthet där. Det var som att ljuva toner fanns mig bredvid. Din lycksalighet, jag önskar du gjorde mig hel. Inombords mina tårar rinner, jag önskar du kan känna mitt inre. Jag slet mig därifrån, för allt är så tyst, jag sliter mig därifrån, i min sjukdom jag finner tröst..

I drömmen jag kommer ihåg dig, och din stötfulla verkan på mitt inre jag känner dig. Tänk om detta var en gåva. Jag skall kyssa dig sa jag, hennes kyss tillbaka är inte helt fullt av begär, utan det är snarast en uppfyllelse av denna himmelskas samt och sagolika sfär. Hon vet att jag älskar henne, och i hennes sällskap vore jag perfekt. Jag här kan jag inte förklara mig annorlunda, och jag hoppas ni känner förståelse därav. Med detta tankstreck kan jag ej uttrycka mig annorlunda. I min kärlek vill jag där ingalunda.

Jag tror mig under tiden du skall bli mig kär, styrkan som jag finner mig inombords, denna sagolika känsla, där de stötfulla känslorna, slår dig vart om vartannan, det som ger dig stolthet i form av lugn och passion. Åå denna tomhet i from av uttryck av sällsam känsla. Styrka  så litet, men också så stort. Jag står med värme framför den, och den vill slå sig än högre, mot solen ja det vackra gentemot.

I sin fantasi, där känner jag känslan därav, i solens ljus jag vill ta dig fram; källan till mitt växande, vill forma jag, jag lider inte mycket, för jag skall åter se dig igen, hälsan kommer hälsan går, stoltheten förmår, att skänka mig glädje och lugn. Solen strålar högt, men då ett moln kommer förbi, solens står som högst då. Ge mig henne, ge mig styrka. Blås din väg och ge mig lycka.

På morgonen då jag ser mig själv, då jag tittar mig i spegeln, en lycklig känsla skänker mig frid. Jag tror på att hålla mig i form, från lyckan till de attraktiva jag rör mig upphetsad, jag märker att jag med denna text inte vart var jag skall. Styrkan ger mig befall. – i styrkan går vi ensamma, dtt går oftast att slå med hårt. Att variera dom före kan vara en bra ide. Att efter tid bestämma sig och sedan följa sig åt.

Styrka

Styrkan som jag finner inombords, denna sagolika känsla, där de stötfulla känslorna, slår dig vart om-vartvannan, det som ger dig stolthet i form av lugn och passion. Åå denna tomhet i from av uttryck av sällsam känsla. Styrka ett så litet, men också så stort. Jag står med värme framför den, och den vill slå sig än högre, mot solen.

I sin fantasi, där känner jag känslan därav, i solens ljus jag vill ta dig fram; källan till mitt växande, jag lider inte mycket, för jag skall åter se dig igen, hälsan kommer hälsan går, stoltheten förmår, att skänka mig glädje och lugn. Solen strålar högt, men då ett moln kommer förbi, solens står som högst . Ge mig henne, ge mig styrka. Blås din väg och ge mig lycka.

På morgonen då jag ser mig själv, då jag tittar mig i spegeln, en lycklig känsla skänker mig frid. Jag tror på att hålla mig i form, från lyckan till de attraktiva, jag rör mig upphetsad. Jag märker att jag med denna text inte vet var jag skall. Styrkan ger mig befall.  Att med perfekt självinsikt, går det komma närmre, åt sin lycka och denna destruktiva känsla jag söker av dig, min värld har jag skapat dig. I mina mål, värld, värden och riktning – jag älskar dig. Jag lämnar smärtan som ord förbi, mitt mål, min riktning, ställer jag fram. Detta går framför, när jag når det styrkan jag når, självinsikt jag når. Att skapa med mörker intill är för mig ett måste – att skapa i mörker – att leva – att överleva:

Kärlek till människan

Jag äger så lite, och det är lätt att där ta mig, ty jag går sönder bara för dig. Tänk om missmodets håra kval, ännu ej kunde nå mig. Allt prat om denna sjukdom, är jag ej mer? Jag lider mycket, och de mål jag har är tämligen lätta att nå. Nej, se nu världen som du nu har – världen ger dig så mycket – just nu underbart. Det är lätt att tänka sig bakåt, men i denna salighet når min text. Jag älskar mitt liv, och jag önskar ni ser det vackra inne i det. Det är som dessa ljuva toner skall nå er. Jag böjer mig ned och tillåter mig att njuta – för det ter sig så, att jag i detta får njuta. Min syster, denna älskliga figur, hur skall jag med ödmjukhet förklara hur – denna vackra och älskliga figur.

Han sitter där självsäker vid byggnaden Karlstad CCC, där har många gånger förr suttit och tittat ut, ut på vackra flickor och spralliga ben. En dag kom en ung man till hands. Pojken var ej nykter och den unge mannen avbröt honom ständigt, och han tillät det; delvis av en blyghet och osäkerhet, men också pågrund av kärlek till den unga mannen. Långsamt förde sig konversationen fram, och de många yngre följde han. En stund efter lämnade gruppen honom. Senare lyckas han, men en nyckfullhet ta ett kort; kameran hade blivit hans bästa vän.

Jag älskar så mycket, nu i min tidig födda hälsa, det är så mycket bättre nu. Men ack jag ska sluta förefalla mig missnöjd. Mitt liv och grönska ligger framför mig. En blick av den ömmaste medkänsla, om jag kunde kyssa dig själv, det var som att dessa underbara tankar smeker mitt inre, jag önskar i min själ att jag också kan fånga ditt sinne.

Jag ber dig, visa min kärlek inför mig. Tårarna kommer, jag ser den på din vigselring, och älskar dig av mitt hela hjärta. Jag önskar du kunde älska mig tillbaka, Och det gör du, min kära syster.

Tusen gånger har jag vinkat till dig, och jag finner salighet i dig. De många människor som i staden finner min ro, i denna ängsliga värld jag finner mig bo. Därför denna känsla av kärlek och rädsla. Jag skulle vilja krossa mitt bröst, och med ett helt hjärta av salighet älska er, men jag vågar knappt ingripa efter den, åter jag älskar och finner er missmods i relation till er, ändå känner jag starkt av er. Mitt hjärta är fullt, och över er skall jag skänka. När denna heliga kraft som ligger er framför mig, jag hatar, jag älskar allt i förbund till er. Detta tålamod, och innerlighet, jag i detta känslovara där jag finner och skänker till er.

Vännen

Vad är en vänskap? Hur skall man som vän vara för att få utvecklande och tillfredsställande relationer?

Vänskapen handlar om att känna lugn och samhörighet med den umgås med, att få utlopp för sin humor, samt att ventilera sina tankar med någon. Men det handlar också om att konkurrera med varandra; jämföra sina krafter och tävla. Självklart har man olika relationer till olika människor som tillfredsställer olika behov. Ett kärleksförhållande är inte samma sak som manlig vänskap. I denna text skall jag utreda den slags vänskap som jag känner till, den vänskap som jag har fått kunskap om genom att analysera mig själv och andra, i andras, samt mina egna relationer.

En vänskap där man lär sig mycket om både sig själv och den man är vän med upplever jag ha en balans mellan förståelse, empati, styrka hos båda parter, samt konkurrens och kraftmätning. Olika vänskaper innehåller olika mycket av dessa delar, och vissa människor föredrar säkerligen en viss sorts vänskap mer än en annan. En redskap som innehåller mycket konkurrens och kraftmätning kan många gånger vara en riskabel vänskap och ibland gränsar den över till fiendskap. Något som många, eller kanske till och med de flesta – inte klarar av. En sådan här vänskap kan både hjälpa och stjälpa precis som alla andra vänskaper. Oftast finner jag denna vänskap bland män, och oftast bland män som båda vill bestämma. En annan slags vänskap är den som har mindre konkurrens, mindre kraftmätning, och många gånger genomsyras av empati. Man hjälper varandra mestadels genom förståelse, goda råd, och social gemenskap. Denna precis som den förra, är en vänskap som också den kan hjälpa och stjälpa. Många gånger är  vänskaper en blandning av båda dessa kategorier. Jag själv vill kunna ha utvecklande, tillfredsställande och givande relationer som går åt båda hållen och är någonstans mittemellan – för alla tillfredsställer de mina behov på olika sätt.

Jag såg en gång en man, en man som såg förutsättningar till att sprida sig vidare i sina vänner. Han använde ärlighet och empati, i olika grad, för olika vänner, för att höja dessa maximalt. Att hjälpa andra och att ge denna förmåga som han själv försökte utveckla till sina vänner var hans vision. När han såg andra människor som också de var mycket bra på det han själv försökte utveckla, tog han efter dessa, lärde sig av dessa, och införde deras kunskaper i sig själv. På så sätt lyckades han få största möjliga dragningskraft genom att både ge och ta, och ju mer han tog, desto mer kunde han ge, och han njöt av de båda delarna.

Problemet med många relationer är avundsjuka, fåfänga, svaghet och brist på empati. Man har svårt att glädjas med andra, glädjas med dess framgång, ja, man har svårt att se detta som ett medel till att själv höja sig – till att själv lära sig och utvecklas. Man har svårt att se att empati och förståelse. Att se världen i den andres ögon – är medlet för att hjälpa sin vän maximalt. Man har svårt att vara ärlig, hård för att höja sin vän maximalt. Och man har svårt att balansera dessa saker till olika människor, i olika grad, för att få en utvecklande, och för sig själv givande vänskap.

Om längtan till fysisk kontakt

Jag längtar, men jag gör det fel. Jag längtar, men jag vet inte till vad. Jag ska säga mig det! Du längtar avsaknad av ensamhet med svaghet som födomedel. Jag säger då till mig! Längta efter den som kan höja dig, till den som kan ge dig och till den som du kan ge genom att ta. Har du någonsin längtat utöver dig själv. Har du någonsin förnekat utöver dig själv. Om inte! Gör det nu då, och om du då finner kärlek till nästan, då finner du kärlek till dig själv. Om du inte finner kärlek till nästan, ja då kan du alla fall bibehålla kärlek till dig själv. Så befallde jag mig en stund, och för en stund fick jag då en ljusglimt om kärleken.

Konsten

Han vaknar tidigt på morgonen av smärta, och det kostade på honom att varje morgon gå upp. Meningen uppslaget tillsammans med hans obehag, han hade värde därav. Det är som meningen med detta blivit hans kall. Han älskar sig själv, och då han ser sina gröna ögon i spegeln känner han njutning därav. Tänk att så lite mening kan ge mig så mycket, i hans tillstånd, ja det är meningen att han skall vara i detta vara; det tycks som att han är skapat till denna sensation, och han ler därav. Det är som han är till  för denna smärta. Han lyckas knappt skapa i detta tillstånd, trots detta är han en större kämpande, och lidande än någonsin. Det tyr sig så att världen viker sig gentemot honom. Det förde sig så att han ficka smärta av det han skrev, pratade, och målade, men ingen trodde riktigt han själv, förutom de som han gav de sin närmaste vördnad, det var som att livet öppnade sig och skuggades gentemot han, han älskade han – sig själv, han stod i brinnande känslor – ja, han skapade dom han. I dessa kläder han fick vara han. Konsten var hans.

Den brännande smärtan jag når, i konsten jag skapar konsten, ja jag når mig förbi, om jag ända kunde nå lyckan utav dig, men tvärtom styrkan och aktiviteten smärta och mening därav, jag aktiverar mig och känner mig smärta och sorg. – ack min smärta, jag finner mening av dig. Jag vaknar så ofta utan ångest, och glädje därav. Stretchning av hela kroppen och meditation, rätt tabletter var han med – detta noga utvalt, noga detta genomförbart – allt genom egen kraft, ja dessa ting kysser mig, och jag söker innerligt efter mer av dig. Att kämpa bort smärta och att föra den sig åter sig i.  Detta kämpande gav mig mening och tro – konsten gav mig menig som aldrig setts förr, i denna värld där han fick bo.

Man skall veta att jag många gånger gåtts till sängs för att hoppas på hälsa vid morgonen, och ni skall veta hur många gånger jag har lyckats. Åh om jag var tillräckligt nyckfull, allt är mitt. Är jag då mer än en konstnär, är jag något nytt.